Jag ska nog lyckas

...och så kom våren. Närå, men nästan. Jävligt fint och milt har det varit i alla fall. Snön försvinner nästan snabbare än den öste ner i november, och fortsätter det så här kan man nästan plocka fram tygskorna igen.
      Det skulle sitta fint med lite vår nu. Man blir så piggare, så lyckligare. Vanligtvis. Varje vår är som en pånyttfödelse, och bara känslan av att den så sakteligen är på väg får en att andas optimism.

Jag trivs väldigt bra med det mesta just nu. Det flyter på, så att säga. Det är bara knähelvetet som krånglar.
     Jag har inte direkt ont, men jag är stel och kan inte böja eller sträcka ut knäet utan att det känns knas. När jag kliver ur sängen på morgonen så känns det inget bra, inte heller när jag suttit ner en längre stund. Ibland när jag flyttar knäet i en viss rörelse så knäpper det till och det känns som att det hänger och dinglar, typ. Inte så stabilt, med andra ord.
     Nåväl, imorgon ska jag till en sjukgymnast, får se vad han har att säga om saken. Hoppas på lite mer klarhet så att man kan göra nåt åt det.

Tyvärr missar jag KBK's årliga hockeybockey-match på lördag. Surt, men inte så mycket att göra. Jag missade ju förra året också då jag åkte till Thailand samma dag, så nu har jag inte varit på is på 2 år.