My baby has left me...
Det råder en stor sorg inom min klädfamilj. Min underbara lilla häftiga vrålsnygga svarta skinnjacka är inte längre med oss.
Det var en kväll på Harrys - den kvällen då jag blev överraskad av grabbarna i laget som kom hem till mig efter min 25-årsdag - och man kan väl säga att jag hade skridskor under fötterna. Oslipade skridskor.
På nått sätt lyckades jag slarva bort min bricka till garderoben (tydligen hade jag lagt brickan innanför kalsongerna, enligt KåGe) och därför kunde jag inte hämta ut min jacka.
"Illa", tänkte jag dagen efter, men det var ingen jättekatastrof. Det var ju inte första gången, om man säger så. Fast i och för sig var det bara andra gången. Nåväl, jag tänkte att det är väl bara att åka in till Harrys, slå på hundvalpsögonen och sträcka upp ena handen skamset i luften och snällt fråga "Kan jag få tillbaka min jacka, tack...".
Så enkelt var det inte.
Annars brukar jag åka in när det egentligen inte är öppet - men denna gång var det restaurangverksamhet när jag klev in. "Det här var inte bra", tänkte jag, för då skulle det antagligen bli svårare att få hjälp av någon. Men en vänlig ung tjej kom tillslut fram, och efter att jag förklarat mitt ärende tog hon med mig till garderoben. Väl där förklarade hon att det dagen innan hade varit en studentmiddag på Harrys, där en massa kläder hade blivit kvar. Mycket riktigt stod där flera svarta sopsäckar med kvarglömda klädesplagg, och jag tänkte att det var kört.
Men den vänliga tjejen började plocka i sopsäckarna. Först lite försiktigt, sedan frenetiskt. Herregud vad hon grävde, som om hennes enda mål i livet var att hitta denna jacka. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle dyka ner i en av sopsäckarna.
Dock gav det inget resultat. Efter ett tag slutade hon leta och tittade på mig med en dyster blick, som att hon misslyckats med någonting väldigt viktigt. "Tyvärr, alltså. Jag kan inte hitta den. Jag är hemskt ledsen."
Det är jag också - jag är ännu hemskare ledsen. Men det är mitt eget fel, jag har bara mig själv att skylla. Vi hade några riktigt fina år, jag och jackan. Den var min lilla älskling och passade vid alla tillfällen och till alla kläder.
It will be missed.
Det var en kväll på Harrys - den kvällen då jag blev överraskad av grabbarna i laget som kom hem till mig efter min 25-årsdag - och man kan väl säga att jag hade skridskor under fötterna. Oslipade skridskor.
På nått sätt lyckades jag slarva bort min bricka till garderoben (tydligen hade jag lagt brickan innanför kalsongerna, enligt KåGe) och därför kunde jag inte hämta ut min jacka.
"Illa", tänkte jag dagen efter, men det var ingen jättekatastrof. Det var ju inte första gången, om man säger så. Fast i och för sig var det bara andra gången. Nåväl, jag tänkte att det är väl bara att åka in till Harrys, slå på hundvalpsögonen och sträcka upp ena handen skamset i luften och snällt fråga "Kan jag få tillbaka min jacka, tack...".
Så enkelt var det inte.
Annars brukar jag åka in när det egentligen inte är öppet - men denna gång var det restaurangverksamhet när jag klev in. "Det här var inte bra", tänkte jag, för då skulle det antagligen bli svårare att få hjälp av någon. Men en vänlig ung tjej kom tillslut fram, och efter att jag förklarat mitt ärende tog hon med mig till garderoben. Väl där förklarade hon att det dagen innan hade varit en studentmiddag på Harrys, där en massa kläder hade blivit kvar. Mycket riktigt stod där flera svarta sopsäckar med kvarglömda klädesplagg, och jag tänkte att det var kört.
Men den vänliga tjejen började plocka i sopsäckarna. Först lite försiktigt, sedan frenetiskt. Herregud vad hon grävde, som om hennes enda mål i livet var att hitta denna jacka. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle dyka ner i en av sopsäckarna.
Dock gav det inget resultat. Efter ett tag slutade hon leta och tittade på mig med en dyster blick, som att hon misslyckats med någonting väldigt viktigt. "Tyvärr, alltså. Jag kan inte hitta den. Jag är hemskt ledsen."
Det är jag också - jag är ännu hemskare ledsen. Men det är mitt eget fel, jag har bara mig själv att skylla. Vi hade några riktigt fina år, jag och jackan. Den var min lilla älskling och passade vid alla tillfällen och till alla kläder.
It will be missed.
Kommentarer
Trackback
