Jag ska nog lyckas

Nu har jag läst ut Alex Schulmans senaste bok Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Det har tagit onödigt lång tid, men det är bara för att jag har dragit ut på det, jag har inte velat att det ska ta slut.
     Ändå är jag inte direkt överväldigad av boken.
     Jag såg mycket fram emot att få läsa den och hade ganska stora förväntningar, med tanke på hur bra hans debut Skynda att älska var - och det första som slog mig när jag hade boken i handen var att "Det här var tunn liten rackare". Det är ingen tegelsten direkt, man kan lätt läsa ut den på ett par timmar om man vill, och det gjorde mig lite besviken, faktiskt.
     Nåväl, jag började läsa den och kände ganska snabbt igen mig. Dels i sättet han skrev på och dels det han skrev om. För det är ju som så, han har ju gått tillbaka och tittat i sin blogg, som för att påminna sig själv om hur det var vid dessa tillfällen. Ibland har han till och med hämtat text direkt ur sin blogg, och för mig som är en läsare av hans blogg, så blev det som att läsa om saker en gång till. Därför hade jag redan läst mycket av boken, kan man säga, vilket också var en viss form av besvikelse, men samtidigt en grej han var tvungen att göra eftersom att alla inte läser hans blogg.
     Där försvann en liten del av läsglädjen, även fast det mesta fortfarande är bra skrivet.
     Så; boken var för kort och det var för lite "ny" text för mig - men om jag ska göra en objektiv bedömning, typ som att det var första gången jag läste om allting i Att vara med henne... så är det en fantastisk, nästan briljant, bok.
     Jag har ofta känt att jag har mycket gemensamt med Håkan Hellström, men frågan är om jag inte har mer gemensamt med Alex Schulman. Hans dödsångest, hans konflikträdsla som barn, hans rädsla inför att göra bort sig inför henne som han bara måste ha, hans känsla av att han inte är värdig henne.
     Att läsa om hans möte med Amanda Widell det är som att läsa om mig själv. Åtminstone de där första stapplande stegen, där allting känns så klumpigt, så fult och så fånigt. Hur han vill så mycket men åstadkommer så lite i början. Den där rädslan att inte räcka till. "Känslan av otillräcklighet är fasansfull", skriver han, och precis samma sak har jag skrivit i nån av mina texter här på bloggen.
     Det är säkert fler som känner så, men det vet jag ju ingenting om. Jag vet att jag känner så, och att Alex Schulman känner så, därför kan jag relatera till honom.

Och ibland undrar jag; är det här verkligen en bok baserad på verkligheten? Jag vet ju att det är det, men kan verkligen kärleken vara så här perfekt? Det är nästan skrämmande, nästan overkligt. Kan det bli så här rätt?
     Ja, tydligen. Hoppas det.