Nr.21 has left the ice
Så tog den fantastiska sagan slut, ändå. Till sist. Tyvärr.
För det blev ju inte alls så som varken vi eller allra minst Peter Forsberg ville att det skulle bli. Det skulle ju inte ta slut så här. Efter alla år av krigande för att komma tillbaka så skulle det ju verkligen gå den här gången. Det kändes så. Äntligen var Foppa tillbaka, äntligen skulle han få avsluta det här själv, på sitt sätt.
Men nej. Beskedet om att Foppa lägger av kom faktiskt mer överraskande än beskedet om att han gör comeback. Jag ville nästan inte tro det.
Det var nån gång runt klockan sju på kvällen igår som jag först hörde det, i de första nyhetssändningarna. Men informationen var kort och ganska luddig. Kunde det verkligen vara sant? När sedan sportsändningarna började några timmar senare så rullades de bästa ögonblicken från hans karriär om och om igen. Då kändes det ganska definitivt, men fortfarande hade man inte hört någon kommentar ifrån Foppa. Kunde det verkligen vara sant? Fanns det inte en liten chans ändå?
Men så, strax innan midnatt, kom bilderna från presskonferensen. Både på Aftonbladets och Expressens överrubriker stod det "TÅRARNA". Foppa hade bekräftat att karriären var över för gott.
Jag tittade sedan på presskonferensen på webb-tv, och det var en märkbart tagen och nervös Peter Forsberg. Han stakade sig fram på det inledningsvis manusbaserade talet, och när det sedan var dags för att tacka alla så var det som att han plötsligt förstod situationen. Att från och med där och då så var hans ishockeykarriär endast ett minne blott.
Med gråten i halsen och blanka ögon tackade han för allt, och en av Sveriges största idrottsprofiler hade showat för sista gången på banan.
Det gick att se på Foppa hur vemodigt han tyckte det var, att han så gärna ville komma tillbaka en sista gång och avsluta på ett värdigt sätt. En sista föreställning. Just därför blänkte det i mina ögon också. Jag blir alltid så rörd vid såna här ögonblick.
Men nu är det som det är. Om Foppa har accepterat att det inte går så måste vi också göra det - och då finns enbart en enda sak att säga.
Tack för allt.
För det blev ju inte alls så som varken vi eller allra minst Peter Forsberg ville att det skulle bli. Det skulle ju inte ta slut så här. Efter alla år av krigande för att komma tillbaka så skulle det ju verkligen gå den här gången. Det kändes så. Äntligen var Foppa tillbaka, äntligen skulle han få avsluta det här själv, på sitt sätt.
Men nej. Beskedet om att Foppa lägger av kom faktiskt mer överraskande än beskedet om att han gör comeback. Jag ville nästan inte tro det.
Det var nån gång runt klockan sju på kvällen igår som jag först hörde det, i de första nyhetssändningarna. Men informationen var kort och ganska luddig. Kunde det verkligen vara sant? När sedan sportsändningarna började några timmar senare så rullades de bästa ögonblicken från hans karriär om och om igen. Då kändes det ganska definitivt, men fortfarande hade man inte hört någon kommentar ifrån Foppa. Kunde det verkligen vara sant? Fanns det inte en liten chans ändå?
Men så, strax innan midnatt, kom bilderna från presskonferensen. Både på Aftonbladets och Expressens överrubriker stod det "TÅRARNA". Foppa hade bekräftat att karriären var över för gott.
Jag tittade sedan på presskonferensen på webb-tv, och det var en märkbart tagen och nervös Peter Forsberg. Han stakade sig fram på det inledningsvis manusbaserade talet, och när det sedan var dags för att tacka alla så var det som att han plötsligt förstod situationen. Att från och med där och då så var hans ishockeykarriär endast ett minne blott.
Med gråten i halsen och blanka ögon tackade han för allt, och en av Sveriges största idrottsprofiler hade showat för sista gången på banan.
Det gick att se på Foppa hur vemodigt han tyckte det var, att han så gärna ville komma tillbaka en sista gång och avsluta på ett värdigt sätt. En sista föreställning. Just därför blänkte det i mina ögon också. Jag blir alltid så rörd vid såna här ögonblick.
Men nu är det som det är. Om Foppa har accepterat att det inte går så måste vi också göra det - och då finns enbart en enda sak att säga.
Tack för allt.
Kommentarer
Trackback
