Jag ska nog lyckas

Jag är för första gången inne i en motgångsfas i min rehabilitering. Det är drygt fyra veckor sedan jag skadade knäet, och jag jobbar på med min sjukgymnastik. Jag drar i mitt gummiband, jag kör balansstyrka, jag cyklar och jag gör mina knäböj och så vidare. Men det känns som att...det händer ingenting.
     Jag vet, jag vet - såna här skador tar tid. Lång tid. Men det känns så tröstlöst att bara stå där och fjamsa. Ibland tänker jag när jag kliver upp och ner på en bänkpall "Varför ska jag ens försöka? Det kommer kanske aldrig någonsin bli bra igen?". Det är verkligen så jävla tråkigt.
     Men så tittar jag på grabbarna på planen. Nån slår en perfekt öppnande passning, nån gör ett ryck, nån gör en klockren brytning, nån får på en fräck dragning, nån gör en snygg klack över Loke som är för stolt och inte ser nåt annat alternativ än att kapa personen bakifrån - och när jag ser allt det så inser jag varför jag måste göra mina tråkiga övningar. Jag måste göra det för att få vara där ute igen. På planen. Det finns inget alternativ.
     Jag kanske är inne i en motgångsfas, men jag kommer aldrig att knäckas. Jag ska ut dit igen, och det viktigaste för mig nu är nog att acceptera att det kommer att ta tid. Ha tålamod. Förhoppningsvis blir jag belönad för det i slutändan.