Jag ska nog lyckas

Att öppna på dagis är ingen big deal för mig. Tvärtom så älskar jag att börja klockan 6 på morgonen, om man jämför med att börja klockan 8, 8.30 eller 9.
     Det brukar se ut så här: klockan 5.15 ringer klockan, varpå jag snoozar ungefär en kvart. Sedan går jag upp och fräschar till mig, och typ klockan 5.45 är jag ute vid bilden. Efter att ha skrapat rutorna och lagt in sladden till motorvärmaren så tar det ungefär 5 minuter att köra ut till dagiset, och 5.55 brukar jag öppna dörren och larma av. Då har jag tid att komma in, tända alla lampor, mata fiskarna och koka lite kaffe innan första barnet kommer. Lugnt och skönt.
     Men inte den här morgonen.
     Allt var som vanligt tills det att jag skulle backa ut bilen. Den startade direkt som vanligt, men när jag hade kommit ut med halva bilen på gatan så dog den. Tvärdog.
     Vad då göra? Där kunde den ju inte så med arslet ut på gatan. Det var ju bara att lägga ur växeln och försöka rulla tillbaka helvetet, vilket var lättare sagt än gjort. Man är ju ingen hulk direkt, och det blev ju inte lättare av att jag har ett dåligt högerknä och att det var snorhalt under fötterna. Till saken hör också att parkeringen lutar en aning.
     Jag utbrast: "Åååhej!", tog i utav bara fan och rullade bilen sakta sakta framåt. Tänkte: "Jag är bra stark ändå...", varpå det började gå trögare att rulla - och när jag kommit halvvägs upp så började sattyget rulla tillbaka igen. Tänkte: "Jag måste börja styrketräna."
     Men tillslut stod bilen där den skulle, och efter ett snabbt bilbyte burna jag iväg till dagis. 18.05 låste jag upp dörren, och då såg jag på håll hur det första barnet kom gåendes. Lite knivigt, men det gick.

Och vilken underbar dag det blev sedan! Vädret var ju enormt. Det var förvisso svinkallt, men av kylan märktes ingenting när solen låg på och gassade. Som gjort för att grilla korv utomhus, eller att åka skidor uppe i Sälen. Det blev inget av det, men en fantastisk dag ändå.

Slutligen har vi någon att fira idag. Det är Ödlan som fyller 21 år. Herregud, tiden går. Jag minns när han som liten palt sprang utanför på ängen om sommarkvällarna och sparkade boll med sina bröder. "Det känns som igår", var det nån som sa.
      Men stort grattis till dig, Ödlan, på din dag!