Jag ska nog lyckas

Här är dem - mina favorit-jeans. På väg att förfalla.
     Jag köpte dem av Vampyren, kan det ha varit 2007, då de var en storlek för liten för honom - och det var kärlek direkt.
     Nu när jag tittar tillbaka så inser jag att de då var lite för stora för mig och lite för "nya". De satt inte så jävla snyggt, helt enkelt. Men med tiden, med åren, så har jag använt dem minst sagt flitigt, och på så sätt har de blivit ett med mig.
     Det är ju så med Acne-jeans, och Nudie-jeans också för den delen, att de blir bara snyggare och skönare och ju mer man använder dem och ju äldre de blir. De blir en del av din personlighet.
     Jag älskar verkligen mina Acne-jeans, men nu verkar det som att de peakat. Inte för att de inte är snygga längre, tvärtom, de är snyggare än någonsin - men för att de börjar trasas sönder. Det är baksidan av myntet, det. De är inte oövervinnerliga.
     Det är baksidan det handlar om, ovanför bakfickorna. Två revor som sträcker sig från väst till öst. Jag har verkligen försökt att lappa ihop dem genom att sy dit "extrajeans", och det har funkat ganska bra. Visst har det varit satans kallt emellanåt. Det är ju ingen isolering att tala om så vinddraget är ju en pain in the ass, bokstavligt talat. Men det är det värt. Lätt. Om det är vad som krävs för att mina darlings ska leva ett tag till så är det värt det.
     Annars vet jag inte vad jag ska göra. Köpa nya? Men det tar ju sån tid att få till den perfektion jag har nu! Och säljer de ens den här modellen längre?
     Det är snart på fisens mosse att mina Acne går att använda längre, och till dess måste jag lösa detta, för mig, hemska problem. Det här är allvarligt, mina vänner. Det här är mycket allvarligt.