Jag ska nog lyckas

Kommentar:
Aaah, slips-perioden. Jag vet inte varför det blev så egentligen, men ett tag körde vi den välkammade stilen konstant. Det var skjorta, slips, väst och spetsiga finskor. Jag vet inte om alla hade så på krogen, men jag vill minnas att vi gjorde det till en egen liten grej, mer eller mindre omedvetet. Jag löpte till och med linan ut och körde med "diamant"-ringar.
     Men det växte vi ifrån, som tur är - även fast KåGe inte har släppt det där än, men det är en annan femma.

Det här är första svängen av två som vi gjorde till Stockholm, där vi bodde på hotell och festade på Stureplan. Jag ser på mitt hår att det är 2007, och minns jag rätt är det på våren eller senvintern.
     Den här svängen så festade vi på Spy bar, och det finns en lustig anekdot till det, med tanke på det här med vår välkammade stil.
     Vi stod i kön till det vi trodde var Laroy (som var det "heta" just då) och var lite nervösa. Jag var 21, Påven och KåGe var 20 och Vampyren hade eventuellt inte fyllt 20 än - och vi var väl inte helt säkra på att få komma in. Det stod några grabbar precis framför oss, och när det var deras tur så fick de nobben av vakten på grund av att de inte var "tillräckligt bra klädda". Så var det våran tur, och vakten såg lite skeptiskt på våra legg. "Nu är det kört", tänkte jag, men vakten sa: "Ni är egentligen i yngsta laget, grabbar, men bara för att ni är så välklädda så får ni komma in". Fy fan vad malliga vi blev.
     Vi gick in till garderoben, lyckliga och lättade, och började prata förväntansfullt om vad som väntade oss. "Woho! Vi ska festa på Laroy!", gastade vi, men killen bakom disken till garderoben tittade bara på oss och sa: "Nä hörrni, ni är på Spy bar. Laroy ligger här bakom på andra sidan". Men just då fattade vi inte vad han menade, vi var nog lite för fulla och överrumplade över att ha kommit in för att ta in killens ord, så vi fortsatte. "LAROY, HERE WE COME!", tjoade vi, och killen bakom disken gjorde en ny ansats till att påminna oss om våran missuppfattning, men hejdade sig, orkade väl inte bry sig, och mumlade bara nåt om: "Nej, ni är på Spy bar..."
      Nåväl, vi gick och hade kul, fast blev lite besvikna. Vi trodde det skulle vara mer glamouröst och spektakulärt, och framför allt mer kändistätt - men den enda vi såg, eller som jag såg, var Kleerup. Fast då var han inte känd som artisten Kleerup, utan som kapellmästaren i det sjuka SVT-programmet Bingo Royale med Nisse Edwall och Mona Seilitz. Jag höll senare på att bli utkastad, men lyckades på nåt sätt "gå ifrån" vakten.
      Långt senare förstod vi att vi inte alls hade varit på Laroy, utan på Spy bar. Laroy låg på andra sidan av byggnaden, och ett år senare åkte vi upp igen till Stockholm och gick rätt och kom in på Laroy - men det är en helt annan historia.