Jag ska nog lyckas

Jag är inte så mycket för det här med fashion inom teknikvärlden. Jag gillar inte, eller bryr mig inte, om nya teknikprylar och gadgets och appar och "det senaste" och "det nya häftiga". Jag kunde inte bry mig mindre.
     Jag gillar det gamla, det trygga, det oglamourösa. Jag är inga konstigheter med det gamla, jag vet att det fungerar.
     Det är väl därför jag är sån motståndare till allt nytt, för att senare, när det nya blivit gammalt, ta till mig det med öppna armar.
     Det började med musiken. I början hade jag bara kasettband som gjorde blandband av från cd-skivor. Sedan fick jag en bergsprängare och då tog cd-skivorna över mer och mer. Inga konstigheter, en bra övergång som egentligen gick hand i hand.
     Men sedan kom mp3-filerna och winamp, och jag tänkte bara "Vilket satans skit!". Varför sitta och lyssna på strölåtar på datorn när man har hela skivor i cd-spelaren? Nä, jag höll mig till mina skivor, min cd-spelare och min cd-freestyle. Den var bra den, min cd-freestyle. Visst kunde det hacka lite om man guppade med freestylen för mycket, men i det stora hela fungerade det bra.
     Sedan kom mp3-spelaren. "Icke", tänkte jag, det där är fusk och ett hån mot musiken som helhet. Men så kom alla nedladdnings-program, och cd-skivan började så smått dö ut. Självklart började även jag vänsterprassla med denna enkla metod, som också var helt gratis. Jag övergav inte cd-skivan för gott, men jag var den inte lika hängiven längre.
     Sedan kom iTunes och iPod, och då hade jag redan införskaffat mig en mp3-spelare och tänkte "Nej, den där skiten vill jag inte ha. Det är ju samma sak som min mp3-spelare, för bövelen!". Men, jorå, nåt år senare kom Far hem med en iPod som han haft legandes på jobbet (han visste ju såklart inte vad det var för någonting) och då högg jag ju den direkt, varpå jag också föll in på iTunes.
     Och när nedladdningsprogrammen blivit mossiga så kom Youtube, lite senare Spotify. Youtube gillade jag, för där kunde man ju titta på musikvideos, live-spelningar och liknande, och det var helt okej för mig. Men Spotify nobbade jag bestämt. Där fick man ju bara "låna" musiken. Man kunde inte plocka hem den och göra den till sin egen, utan den stannade där på Spotify. Det tilltalade mig inte och jag vände mig emot det.
     Men - tillslut föll jag även för det. Spotify är ju faktiskt kalasbra till exempel när man förfestar eller bara vill ha lite musik hemma. Jag märker skillnaden nu när mina 50-60 Jippi jäh!-skivor ligger här och strejkar i uppspelning. Jag håller på att "föra över" Jippi jäh! till Spotify, och vissa skivor går knappt att spela upp längre på cd-spelaren. De har levt ett hårt liv, i och för sig, och varit med om mycket - men de känns också lite daterade, det måste jag motvilligt erkänna.

Nåväl, även fast jag alltid är emot det nya i början så brukar jag falla tillslut, när det nya blivit gammalt, som sagt.
     Just nu har jag svårt för det här med iPohne och iPad och 3D - men vi fåt väl se om tag hur det är med den saken.

Och vi ska väl inte gå in på det här med VHS och DVD - men jag kan säga att när DVD:n kom så avfärdade jag det som "en fluga som snart kommer att försvinna", något som KåGe gärna påminner mig om.