Bakom Nora kyrka
"Jag tänker på framtiden. Jag tror inte att den vill mig illa, ändå vill jag inte dit. Men jag vill ju dit, mer än gärna. Vill se vem jag blir, om det är så jag hoppats och drömt om.
Men framtiden får mig att rysa av obehag. Minsta lilla antydan till "Hur har du tänkt dig?" gör mitt huvud till värk och jag vrider och vänder på mig som i epilepsi. Vill inte ta det nu, för jag har fullt upp med just nu. Förstår inte hur jag ska kunna ta mig dit, även fast jag redan är närmare än för flera sekunder sedan.
Men jag vill ju dit, gärna nu och för alltid. Vill nog stanna kvar där, i framtiden. Hoppas du finns där bredvid mig, på det sättet som jag ser framför mig.
Men jag trivs bäst i nuet, och allrs helst i det förflutna. Det förflutna har jag koll på, jag vet hur det gick, jag vet att det gick bra, och jag vet att jag älskade det mesta.
Morgondagen skrämmer mig, för jag vet hur långt efter jag ligger, men jag hoppas jag kan ta igen det på nåt år, eller så. Ändå vill jag dit. Helst nu.
Och ljuset är starkare än mörkret. Förr tänkte jag bara på att tiden går, nu tänker jag "Tiden kommer". Min tid kommer. Är du med mig då?
Så många som räckt mig deras händer, aldrig har jag tagit emot dem. Jag tror inte nödvändigtvis på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror på den där känslan. Jag behöver den där känslan. Har jag inte den där känslan i magen så har jag inte kraft nog att ta det vidare.
Och alla dem jag velat räcka mina händer har jag inte vågat, för jag trodde inte att det skulle bli nåt bra. Dem jag kan få vill jag inte ha, och dem jag inte kan få vill jag ha, och skulle jag få dem vill jag inte ha dem - för jag tror ju att det inte skulle bli nåt bra.
Men du är uppe på taken. Alla vill ha dig, alla vill ha en del av dig. Det var nog inte så här du trodde att det skulle bli, men jag tror att du älskar varje sekund. Du kan ta nån ikväll, bara för att vänta i flera år på den du väntar på.
Och jag är nere på marken, har varit högt över molnen. Vill inte se dig falla, men jag är beredd att ta emot dig. Ett stund till.
Du har aldrig sett rymden, men jag är på väg dit. Jag tänker sälja ut den, mer än en gång, för hela universum ska få se mig. Jag kan ge dig en stjärna att landa på, vila på, se mig på. Och när jag är färdig är den sjärnan mitt hem.
Du är den där känslan i min mage."
Men framtiden får mig att rysa av obehag. Minsta lilla antydan till "Hur har du tänkt dig?" gör mitt huvud till värk och jag vrider och vänder på mig som i epilepsi. Vill inte ta det nu, för jag har fullt upp med just nu. Förstår inte hur jag ska kunna ta mig dit, även fast jag redan är närmare än för flera sekunder sedan.
Men jag vill ju dit, gärna nu och för alltid. Vill nog stanna kvar där, i framtiden. Hoppas du finns där bredvid mig, på det sättet som jag ser framför mig.
Men jag trivs bäst i nuet, och allrs helst i det förflutna. Det förflutna har jag koll på, jag vet hur det gick, jag vet att det gick bra, och jag vet att jag älskade det mesta.
Morgondagen skrämmer mig, för jag vet hur långt efter jag ligger, men jag hoppas jag kan ta igen det på nåt år, eller så. Ändå vill jag dit. Helst nu.
Och ljuset är starkare än mörkret. Förr tänkte jag bara på att tiden går, nu tänker jag "Tiden kommer". Min tid kommer. Är du med mig då?
Så många som räckt mig deras händer, aldrig har jag tagit emot dem. Jag tror inte nödvändigtvis på kärlek vid första ögonkastet, men jag tror på den där känslan. Jag behöver den där känslan. Har jag inte den där känslan i magen så har jag inte kraft nog att ta det vidare.
Och alla dem jag velat räcka mina händer har jag inte vågat, för jag trodde inte att det skulle bli nåt bra. Dem jag kan få vill jag inte ha, och dem jag inte kan få vill jag ha, och skulle jag få dem vill jag inte ha dem - för jag tror ju att det inte skulle bli nåt bra.
Men du är uppe på taken. Alla vill ha dig, alla vill ha en del av dig. Det var nog inte så här du trodde att det skulle bli, men jag tror att du älskar varje sekund. Du kan ta nån ikväll, bara för att vänta i flera år på den du väntar på.
Och jag är nere på marken, har varit högt över molnen. Vill inte se dig falla, men jag är beredd att ta emot dig. Ett stund till.
Du har aldrig sett rymden, men jag är på väg dit. Jag tänker sälja ut den, mer än en gång, för hela universum ska få se mig. Jag kan ge dig en stjärna att landa på, vila på, se mig på. Och när jag är färdig är den sjärnan mitt hem.
Du är den där känslan i min mage."
Kommentarer
Trackback
