Dödsfallen
Det här att Jackass-stjärnan Ryan Dunn körde ihjäl sig kom ju som en chock och var/är såklart en stor tragedi. Men. Egentligen är det ju mer konstigt att det inte hänt tidigare.
Kanske inte just i Ryan Dunns fall, men i Jackass-kollektivet överhuvudtaget. Jag menar, det är ju inga renlevnadsgrabbar vi pratar om, och jag struntar i hur mycket stuntmän de än är och hur mycket säkerhet som omger grejerna de gör - utsätter man sig för såna grejer som Jackass-grabbarna gör så måste det ju hända någonting någon gång.
Nu hade ju olyckan ingenting med Jackass att göra, och även fast det är hemskt och tragisk så kändes det ju som att det bara var en fråga om när någon av dem skulle trilla dit.
Sedan var ju Ryan Dunn något av en personlig favorit för mig, allra helst i Viva la Bam, med hans softa och coola uppenbarelse.
Clarence Clemons kan jag inte säga så mycket om. För mig har han alltid varit den där stora svarta killen i E-street band som lirat saxofon bredvid Bruce Springsteen. Varken mer eller mindre. Och saxofon-partierna i Springsteens låtar har jag aldrig lagt större vikt vid.
Men det är ju tråkigt på alla sätt och vis, med tanke på vilket stort namn han uppenbarligen var i musikvärlden.
