Denna dag
Jaha ja, så det är så här det känns att ta det lugnt på midsommarafton? Jaja, jo men okej, nu minns jag. Det var ju ett tag sedan sist.
Blev en dag uppe i Västanhed med Mor, Far, Mormor och Morfar. Dans runt midsommarstången, eller bevakande av dans runt midsommarstången, och sedan traditionsenlig mat. Sedan var det väl inte så mycket mer. Men det var väl också ungefär vad jag klarade av.
Jag kunde ha hängt Tordan, Blondie Bubble Boy & Co till en liten sammanslutning ute på landet mot Eskilstuna - men med facit i hand var det klokt att jag avböjde. Knäet gjorde för första gången riktigt ont i morse när jag klev upp, och det har väl hållit i sig till och från under hela dagen. Tack och lov för dessa painkillers, annars hade jag inte kunnat stå upp.
Fast egentligen har det inte varit smärta i knäet, utan i skenbenet under - och det har egentligen inte varit ren smärta utan mer svullet och dunkande. Stickigt och stråligt. Hajar ni?
Så det blev till att ta det lugnt, även fast det sved att titta på när det klunkades nubbe. Jag satt som en tiggande hund och följde deras glas från bordet, upp i munnen och ner i strupen. Men som tur var så kickade den starka painkillern in lagom till maten så man fick sig en liten buzz i alla fall. Första och enda gången jag kännt av tabletten, kanske det var en inbillning av mitt eget medlidande?
Så var det i alla fall, och nu funderar jag på om det inte är dags att ta farväl av detta års midsommarfirande.
Fint ändå med midsommardans med unga och gamla.
Me & my granny.
Som sig bör.
Kryckasniemi!
Sol hela dagen, trots mörka moln i horisonten.
En vanlig pose.
För jävla fint.
Hej.
Och ser ni den äckliga lilla fan? En huggorm som låg ihoprullad och jäste efter stigen. Undrar om det var samma fanskap som jag höll på att trampa på för nån månad sen? Jag trodde att Far, som hyser en ren skräck för ormar, skulle skrika i falsett och springa i luften därifrån - men närå. Den dåren började kasta kottar på ormen. Först lite lätt, men sedan alltmer frenetiskt. Men ormen brydde sig inte nämnvärt utan jazzade vidare där den låg ihoprullad.
Karamelldrottningen.
Jag tror minsann jag har fått mig lite lugg? Bra där! Som det ska vara. Ett tag till.
Blev en dag uppe i Västanhed med Mor, Far, Mormor och Morfar. Dans runt midsommarstången, eller bevakande av dans runt midsommarstången, och sedan traditionsenlig mat. Sedan var det väl inte så mycket mer. Men det var väl också ungefär vad jag klarade av.
Jag kunde ha hängt Tordan, Blondie Bubble Boy & Co till en liten sammanslutning ute på landet mot Eskilstuna - men med facit i hand var det klokt att jag avböjde. Knäet gjorde för första gången riktigt ont i morse när jag klev upp, och det har väl hållit i sig till och från under hela dagen. Tack och lov för dessa painkillers, annars hade jag inte kunnat stå upp.
Fast egentligen har det inte varit smärta i knäet, utan i skenbenet under - och det har egentligen inte varit ren smärta utan mer svullet och dunkande. Stickigt och stråligt. Hajar ni?
Så det blev till att ta det lugnt, även fast det sved att titta på när det klunkades nubbe. Jag satt som en tiggande hund och följde deras glas från bordet, upp i munnen och ner i strupen. Men som tur var så kickade den starka painkillern in lagom till maten så man fick sig en liten buzz i alla fall. Första och enda gången jag kännt av tabletten, kanske det var en inbillning av mitt eget medlidande?
Så var det i alla fall, och nu funderar jag på om det inte är dags att ta farväl av detta års midsommarfirande.
Fint ändå med midsommardans med unga och gamla.
Me & my granny.
Som sig bör.
Kryckasniemi!
Sol hela dagen, trots mörka moln i horisonten.
En vanlig pose.
För jävla fint.
Hej.
Och ser ni den äckliga lilla fan? En huggorm som låg ihoprullad och jäste efter stigen. Undrar om det var samma fanskap som jag höll på att trampa på för nån månad sen? Jag trodde att Far, som hyser en ren skräck för ormar, skulle skrika i falsett och springa i luften därifrån - men närå. Den dåren började kasta kottar på ormen. Först lite lätt, men sedan alltmer frenetiskt. Men ormen brydde sig inte nämnvärt utan jazzade vidare där den låg ihoprullad.
Karamelldrottningen.
Jag tror minsann jag har fått mig lite lugg? Bra där! Som det ska vara. Ett tag till.
Kommentarer
Trackback
