Hjältar
Du gamla, du fria - grattis Sverige på din dag.
Min nationaldag bestod av b-lagsmatch i Västerås mot serieledarna Syrianska Kerburan. Förutsättningarna kunde ha varit bättre.
Tack vare skador i massor och tveksamma återbud så hade jag stora problem med att få ihop ens en startelva till matchen. Juniorerna har också matcher i dagarna, såsom 95-laget, så där kunde jag bara få loss 4 man. Vi var en man kort fram till sent igår kväll - men så ställde Ruutu upp och räddade matchen.
Så då var vi 11 man precis, med en halvskadad Emil och en helskadad jag på avbytarbänken. Mot serieledarna. Det började illa med ett självmål efter 3 minuter, men så lyckades vi kvittera ganska direkt genom Abbe och då tänkte jag "Fan vi kanske grejer det här". Sedan drog det iväg.
Slutresultatet stannade vid 9-1, och det finns väl egentligen ingenting att säga om det. I andra halvlek kom deras lagledare fram till oss och tyckte att vi "stod emot bra, med tanke på att de hade 7 a-lagsspelare med i laget" - och a-lagsspelare betyder i det här fallet division 1-spelare.
Själv hade vi en trupp på 11 ½ man, varav fyra var juniorer där tre av dem gjorde sin första b-lagsmatch, samt att en av dessa 11 ½ man var veteran. Lägg där till att under matchens gång så åkte vi på lite småskador som gjorde att vissa mer eller mindre fick linka fram, samt att en fick springa och spy mitt under matchen.
Jag kan inte annat än att vara stolt. Vi möter ett fruktansvärt bra lag, vi är knapert med folk, vi är småskadade - men vi krigar matchen igenom. Vi kanske bjuder på 3-4 mål, men att de skulle vinna stort var det inget snack om.
Brorsan krigade som en dåre trots att han inte mådde helt hundra, Emil går in och avlastar spelare som var tvungna att vila en stund, junioren F genomför matchen med fotproblem, de andra juniorerna krigar på även dem, Abbe försöker trots smärta i knäet, Adam, Larssa, Johan och Kaggen gör sitt.
Många hjältar - men den största hjälten för mig var Ruutu. Han kommer in utan att ha spelat en riktig match på flera år och gör det galant, trots att han fick den snabbaste saten på planen mot sig. Några kilon tyngre, ett steg långsammare - men lugn, placeringssäker och resolut. Riktigt roligt att se, och en stor grej för mig att ställa upp när det verkligen krisar. Det är hjärta, det.
Själv spelade jag de sista fem minuterna av matchen. Med avslitet korsband. Kanske inte mitt mest intelligenta beslut i livet, det kunde ju verkligen ha gått åt helvete, men jag var bara tvungen. Dels att jag längtar ihjäl mig efter fotboll, dels för att jag åtminstone ville spela ett par minuter i år, och dels för att jag såg hur ont vissa tycktes ha.
Och det gick ju bra med knäet. Förvisso hade jag bara en passning och en orsakad frispark som facit i matchen, men ändå. Fast jag kände det att hade jag spelat längre så hade nåt skit hänt, vilket kanske skulle sätta käppar i hjulet för min operation om två veckor.
Jaja, nu har jag i alla fall spelat i år.
Min nationaldag bestod av b-lagsmatch i Västerås mot serieledarna Syrianska Kerburan. Förutsättningarna kunde ha varit bättre.
Tack vare skador i massor och tveksamma återbud så hade jag stora problem med att få ihop ens en startelva till matchen. Juniorerna har också matcher i dagarna, såsom 95-laget, så där kunde jag bara få loss 4 man. Vi var en man kort fram till sent igår kväll - men så ställde Ruutu upp och räddade matchen.
Så då var vi 11 man precis, med en halvskadad Emil och en helskadad jag på avbytarbänken. Mot serieledarna. Det började illa med ett självmål efter 3 minuter, men så lyckades vi kvittera ganska direkt genom Abbe och då tänkte jag "Fan vi kanske grejer det här". Sedan drog det iväg.
Slutresultatet stannade vid 9-1, och det finns väl egentligen ingenting att säga om det. I andra halvlek kom deras lagledare fram till oss och tyckte att vi "stod emot bra, med tanke på att de hade 7 a-lagsspelare med i laget" - och a-lagsspelare betyder i det här fallet division 1-spelare.
Själv hade vi en trupp på 11 ½ man, varav fyra var juniorer där tre av dem gjorde sin första b-lagsmatch, samt att en av dessa 11 ½ man var veteran. Lägg där till att under matchens gång så åkte vi på lite småskador som gjorde att vissa mer eller mindre fick linka fram, samt att en fick springa och spy mitt under matchen.
Jag kan inte annat än att vara stolt. Vi möter ett fruktansvärt bra lag, vi är knapert med folk, vi är småskadade - men vi krigar matchen igenom. Vi kanske bjuder på 3-4 mål, men att de skulle vinna stort var det inget snack om.
Brorsan krigade som en dåre trots att han inte mådde helt hundra, Emil går in och avlastar spelare som var tvungna att vila en stund, junioren F genomför matchen med fotproblem, de andra juniorerna krigar på även dem, Abbe försöker trots smärta i knäet, Adam, Larssa, Johan och Kaggen gör sitt.
Många hjältar - men den största hjälten för mig var Ruutu. Han kommer in utan att ha spelat en riktig match på flera år och gör det galant, trots att han fick den snabbaste saten på planen mot sig. Några kilon tyngre, ett steg långsammare - men lugn, placeringssäker och resolut. Riktigt roligt att se, och en stor grej för mig att ställa upp när det verkligen krisar. Det är hjärta, det.
Själv spelade jag de sista fem minuterna av matchen. Med avslitet korsband. Kanske inte mitt mest intelligenta beslut i livet, det kunde ju verkligen ha gått åt helvete, men jag var bara tvungen. Dels att jag längtar ihjäl mig efter fotboll, dels för att jag åtminstone ville spela ett par minuter i år, och dels för att jag såg hur ont vissa tycktes ha.
Och det gick ju bra med knäet. Förvisso hade jag bara en passning och en orsakad frispark som facit i matchen, men ändå. Fast jag kände det att hade jag spelat längre så hade nåt skit hänt, vilket kanske skulle sätta käppar i hjulet för min operation om två veckor.
Jaja, nu har jag i alla fall spelat i år.
Kommentarer
Postat av: Maria
Min man tackar för dessa fina ord....Kram
Trackback
