Jag ska nog lyckas

Körslaget har aldrig engagerat mig. Formatet i sig är lite för tunnt för mig, det finns liksom inget intressant eller spännande med programmet. Allt är så perfekt, vad kan gå snett? De har ju tränat och övat, och en hel kör på 20 människor kan ju inte helt plötsligt sjunga fel.
      Ska man gå vidare så gäller det att vara populär och kunna gå "genom rutan". Glädje är bra, fast inte så att det slår över, då blir det bara irriterande. Sedan gäller det att välja en låt som folk känner igen.
      Med andra ord; det är ett uddlöst och ointressant program.
      Jag tror aldrig jag har sett ett helt avsnitt av Körslaget, men kvällens säsongspremiär såg jag i brist på annat. Meningen var att jag och KåGe skulle ha en bromantic kväll med tv-spel, men det lilla aset ställde in till förmån för poker. Usch.
      Nåväl. Jag har alltid gillat Arvingarna, de var mina första idoler och såna kan man bara inte svika även fast man blir äldre och åren går. Därför håller jag på Casper Janebrink i Körslaget. Men inte ens han kan få mig att orka titta en gång till. Inte heller snygga Lisa Miskovsky eller tokheta Gry Forsell. Det blir inget mer.

Men första dokumentärdelen av två om Monthy Pyton, med anledning av deras 40 årsjubileum, var väldigt väldigt sevärd.