365 jordvarv senare
För ett år sedan befann jag mig på sydligare breddgrader. Jag befann mig i Australien, i Perth på västkusten närmare bestämt, på flykt från ett liv jag inte kände igen och i hopp om att hitta tillbaka till en känsla jag haft inom mig sedan jag var ett litet barn.
Man kan tycka att det är "ingenting", att åka utomlands 3 månader. Men för mig var det en gigantiskt grej. Bara att åka över till Finland i 3 månader hade varit en väldigt stor grej för mig - förstå då att jag åkte så långt jävla bort man kan komma, egentligen, från Sverige.
Jag visste inte hur det skulle bli, och jag hade aldrig trott att det skulle bli som det blev. Att jag skulle flytta in i ett hus med tre australiensare, och samtidigt bli en liten del av deras umgängeskrets. Att det sedan var ett sådant skruvat hus och människor, mitt i ett kvarter som var så fjärran mot vad jag någonsin tidigare upplevt - ja, det gjorde ju bara saken ännu märkligare.
Det var fina människor, lite extrema kanske i vissa fall, men i grund och botten fina människor. Att det blev så märkligt beror ju på mig, jag var ju utbölingen. Men jag lärde mig att smälta in. Det blev definitivt inga vänner för livet, men jag lärde mig att leva med dem.
Livet där borta var väldigt annorlunda. Jag tog dagen som den kom, hade inga förbestämda planer, tog bussen in till city, satt i parkerna, satt på caféer, knallade på stan, tog cykeln ner till stranden, vandrade i månskenet. Väldigt fritt och lätt, som gjort för att fundera en stund. Och det gjorde jag. Oj vad jag funderade. Det var ju liksom det som var meningen. Jag behövde komma bort och tänka.
För ett år sedan satt jag nog på en bänk vid sjön i förorten Leederville och tittade på de svarta svanarna. Tänkte: "Såna här har vi inte där hemma. Nu är jag långt borta."
Hur det gick? Fick jag ut någonting av min resa? Kom jag fram till någonting?
Ja, jag tror verkligen det. Det tog lite tid att landa, kanske tog det ett halvår, men jag tror verkligen att den harmonin som präglat 2011 hittills är frukten av Australien.
Man kan tycka att det är "ingenting", att åka utomlands 3 månader. Men för mig var det en gigantiskt grej. Bara att åka över till Finland i 3 månader hade varit en väldigt stor grej för mig - förstå då att jag åkte så långt jävla bort man kan komma, egentligen, från Sverige.
Jag visste inte hur det skulle bli, och jag hade aldrig trott att det skulle bli som det blev. Att jag skulle flytta in i ett hus med tre australiensare, och samtidigt bli en liten del av deras umgängeskrets. Att det sedan var ett sådant skruvat hus och människor, mitt i ett kvarter som var så fjärran mot vad jag någonsin tidigare upplevt - ja, det gjorde ju bara saken ännu märkligare.
Det var fina människor, lite extrema kanske i vissa fall, men i grund och botten fina människor. Att det blev så märkligt beror ju på mig, jag var ju utbölingen. Men jag lärde mig att smälta in. Det blev definitivt inga vänner för livet, men jag lärde mig att leva med dem.
Livet där borta var väldigt annorlunda. Jag tog dagen som den kom, hade inga förbestämda planer, tog bussen in till city, satt i parkerna, satt på caféer, knallade på stan, tog cykeln ner till stranden, vandrade i månskenet. Väldigt fritt och lätt, som gjort för att fundera en stund. Och det gjorde jag. Oj vad jag funderade. Det var ju liksom det som var meningen. Jag behövde komma bort och tänka.
För ett år sedan satt jag nog på en bänk vid sjön i förorten Leederville och tittade på de svarta svanarna. Tänkte: "Såna här har vi inte där hemma. Nu är jag långt borta."
Hur det gick? Fick jag ut någonting av min resa? Kom jag fram till någonting?
Ja, jag tror verkligen det. Det tog lite tid att landa, kanske tog det ett halvår, men jag tror verkligen att den harmonin som präglat 2011 hittills är frukten av Australien.
Kommentarer
Trackback
