Jag ska nog lyckas

Jag vet inte vad jag ska känna. Besvikelse? Ja, det är klart att jag är besviken över att vi förlorade mot Fagersta med 5-2, jag är alltid besviken efter en förlust. Men...
     Efter matchen kände jag besvikelse över att vi vek ner oss, att vi inte kunde hota dem och att jag nätt och jämnt fick ihop fullt lag till matchen. Jag kände besvikelse på många plan. Jag skulle kunna ge ett lillfinger för att få spela fotboll igen (det låter fjuttigt med ett lillfinger, men om man tänker efter är det en ganska big deal), och just därför blev jag besviken över att det är så lätt för vissa att avstå och att det är så lätt för vissa att inte ge allt.
     Men jag vet inte. Efter att jag funderat lite så undrar jag om det inte var så enkelt att vi inte räckte till. Vi var för tunna, helt enkelt. Vi åkte dit med ett halv juniorlag, och även fast de gjorde så gott de kunde så vägde vi lite för lätt. Orutinen lyste igenom lite ofta.
     Men det svider ändå att förlora mot ett sånt rövgäng som Fagersta, som spelar en ful och brittisk neandertalar-fotboll. Sparka bollen låååååångt, spring efter, kötta på och skjut. Och när man inte kan ta bollen på ett schysst sätt så hoppar man in med ett rakt ben och dobbarna före. Stackars Kimpa fick linka av med en jätteballong på fotleden, och jag hoppas innerligen att det inte är någonting allvarligt.
     Det svider, att vi förlorar mot ett sånt skitlag. Visst, de hade ett par a-lagsspelare med, men vi gör vår sämsta match för säsongen, och även fast vi hade många unga spelare med så kände jag efter matchen att jag krävde mer. Vi förlorade för lätt.
     Det hade varit så skönt att komma hem med en seger efter att så många lämnat återbud till matchen, men tyvärr klarade vi inte av det. Vi orkade inte ta fajten.
     Ja, ni märkar, jag är splittrad. Delvis besviken, delvis förstående att vi inte klarade av det. Men...jag är nog mest besviken.