Min kärlek i livet
Herregud! Jag var med lite grand på träningen ikväll - och även fast jag bara stod i mål den sista kvarten så var jag lyckligare än på mycket länge.
Det har kommit smygande alltmer den senaste tiden, det där äckligt stora fotbollssuget. Jag har varit sugen hela tiden medan jag gått skadad, men den senaste tiden har det vuxit till någonting enormt. På kvällarna i sängen innan jag ska somna så tänker jag allt som oftast på fotbollen. Jag tänker på det jag missar nu, det missade till stora delar förra året då jag var i Australien och det jag kommer att missa framöver. Men jag tänker mest tillbaka, på sånt som har hänt.
Jag tänkte på när vi mötte Köping hemma i division 3 2007. Det var första matchen på höstsäsongen, och i den sista matchen på vårsäsongen mötte vi Köping borta. Den gången förlorade vi med 6-1 inför dryga 1000 personer, och jag gjorde en smått katastrofal match. Jag var nervös och spelade dåligt, bland annat bjöd jag på 3-0-målet genom en idiotisk hemmåtpass. Efter den matchen mådde jag minst sagt dåligt.
När det var dags för returmöte på höstsäsongen hemma på Runevallen så trodde jag knappast att jag skulle få chansen av Husse igen - men det fick jag, och den gången skulle det bli annat. Publiken var större, dryga 1300, och jag var kanske lika nervös men fast bestämd att ta revansch.
Jag inledde perfekt genom att jaga ifatt och bryta ett anfall ifrån Kristoffer Rådås, och en stund senare såg jag till att få Micke Gustafsson varnad, vilket innebar att han höll sig lugn resten av matchen. Annars minns jag att jag fick på en praktfint på Andre Andersson genom att skottfinta. Det var en jämn och tuff match med chanser åt båda hållen, men sent i matchen prickade Tero Pakanen in 1-0, och när slutsignalen ljöd hade vi vunnit. Det var en helt enorm känsla, en revansch både för laget och för mig personligen.
Annars tänkte jag på när vi mötte FBK Karlstad hemma samma säsong. Jag började på bänken men fick starta andra halvlek som vänsterback efter att Stubben haft en mindre lyckad dag. Helvete vad bra jag var! Det hade varit livsfarligt på våran vänsterkant hela den första halvleken, men jag kom in krigade sönder dem så det stod härliga till. Vilka brytningar jag gjorde, det är såna jag spelar för, och jag minns även att jag hann emellan med en fot när Karlstad i princip hade skottläge 2 meter ifrån målet.
Jag minns inte resultatet, men jag minns reaktioner efteråt, och att dömma av dem så vann vi. Alla kom fram och gratulerade mig till ett strålande inhopp, och jag svävade som på moln.
Sedan minns jag när fick starta den andra halvleken mot Arboga Södra borta i division 3 2009. Vi förlorade förvisoo, men jävlar vad jag stoppade Giourgas som hade haft lekstuga med Kotten i den första halvleken. Äsch, det är egentligen inte roligt minne eftersom att vi förlorade.
Men men, såna där minnen kommer tillbaka nu när man inte spelat på så länge. Man minns stämningen, känslan, hur roligt det var. Jag saknar det fruktansvärt mycket och längtar nåt enormt till den dag jag kan spela igen. Tills dess får jag leva på mina minnen.
Det har kommit smygande alltmer den senaste tiden, det där äckligt stora fotbollssuget. Jag har varit sugen hela tiden medan jag gått skadad, men den senaste tiden har det vuxit till någonting enormt. På kvällarna i sängen innan jag ska somna så tänker jag allt som oftast på fotbollen. Jag tänker på det jag missar nu, det missade till stora delar förra året då jag var i Australien och det jag kommer att missa framöver. Men jag tänker mest tillbaka, på sånt som har hänt.
Jag tänkte på när vi mötte Köping hemma i division 3 2007. Det var första matchen på höstsäsongen, och i den sista matchen på vårsäsongen mötte vi Köping borta. Den gången förlorade vi med 6-1 inför dryga 1000 personer, och jag gjorde en smått katastrofal match. Jag var nervös och spelade dåligt, bland annat bjöd jag på 3-0-målet genom en idiotisk hemmåtpass. Efter den matchen mådde jag minst sagt dåligt.
När det var dags för returmöte på höstsäsongen hemma på Runevallen så trodde jag knappast att jag skulle få chansen av Husse igen - men det fick jag, och den gången skulle det bli annat. Publiken var större, dryga 1300, och jag var kanske lika nervös men fast bestämd att ta revansch.
Jag inledde perfekt genom att jaga ifatt och bryta ett anfall ifrån Kristoffer Rådås, och en stund senare såg jag till att få Micke Gustafsson varnad, vilket innebar att han höll sig lugn resten av matchen. Annars minns jag att jag fick på en praktfint på Andre Andersson genom att skottfinta. Det var en jämn och tuff match med chanser åt båda hållen, men sent i matchen prickade Tero Pakanen in 1-0, och när slutsignalen ljöd hade vi vunnit. Det var en helt enorm känsla, en revansch både för laget och för mig personligen.
Annars tänkte jag på när vi mötte FBK Karlstad hemma samma säsong. Jag började på bänken men fick starta andra halvlek som vänsterback efter att Stubben haft en mindre lyckad dag. Helvete vad bra jag var! Det hade varit livsfarligt på våran vänsterkant hela den första halvleken, men jag kom in krigade sönder dem så det stod härliga till. Vilka brytningar jag gjorde, det är såna jag spelar för, och jag minns även att jag hann emellan med en fot när Karlstad i princip hade skottläge 2 meter ifrån målet.
Jag minns inte resultatet, men jag minns reaktioner efteråt, och att dömma av dem så vann vi. Alla kom fram och gratulerade mig till ett strålande inhopp, och jag svävade som på moln.
Sedan minns jag när fick starta den andra halvleken mot Arboga Södra borta i division 3 2009. Vi förlorade förvisoo, men jävlar vad jag stoppade Giourgas som hade haft lekstuga med Kotten i den första halvleken. Äsch, det är egentligen inte roligt minne eftersom att vi förlorade.
Men men, såna där minnen kommer tillbaka nu när man inte spelat på så länge. Man minns stämningen, känslan, hur roligt det var. Jag saknar det fruktansvärt mycket och längtar nåt enormt till den dag jag kan spela igen. Tills dess får jag leva på mina minnen.
Kommentarer
Trackback
