1997
Det var 1997 som behandlades i gårdagens Nittileaks, med gästerna David Hellenius, Anders Limpar (i egenskap av hans superblåsning i Blåsningen) och Hjalle & Heavy.
Den där blåsningen med Limpar minns man ju, det är ju en klassiker, där han lurades att tro att han flugit två år in i framtiden. Vilken grej alltså, så påkostad och så extremt utförd, och jag kan erkänna att jag också hade gått på det direkt. Jag är öppen för det mesta, om man säger så.
Sedan minns jag såklart Hjalle & Heavy som dansade en sommar och blev rikskända efter deras medverkan i På spåret.
Annars när jag tänker på 1997 så känns det som ett fräsch år. Alltså modernt. När jag tänker på det så känns det som att 1996 var det sista riktiga "90-talsåret", om ni fattar vad jag menar. 1997 känns som ett första steg mot 2000-talet, i alla fall när jag tänker på det nu, det är möjligt att det var ett år som alla andra just då. Men jag vill påstå att 1997-1999 inte var samma 90-tal som 1990-1996. Eller?
Kanske var det för att man började på mellanstadiet, man blev äldre och så - men, njaa, jag vill tro at 1997 var början på "den nya tiden" efter det ljuva 90-talet.
Fast det viktigaste med 1997 var nog att jag upptäckte Oasis. Eller, upptäcke och upptäckte - det var i alla fall då jag började lyssna på dem och inledde en sådan stark kärleksaffär att det fan i helvete inte går att se något slut på den än idag. Jag minns att vi var i Danmark över nån helg och bodde på ett hotell som hade nåt slags äventysbad - och på den sista dagen stod jag i en affär och höll Be here now-plattan i min hand. Jag kom ihåg att jag hört Do you know what I mean och Stand by me på Voxpop, och jag fick Mor till att köpa skivan åt mig. Sedan var jag fast. Sedan dess har det varit vi, jag och Oasis, i vått och torrt.
Men - det här är helt otroligt - det bästa med gårdagens Nittileaks var att jag fick höra en låt som gnagt i mitt huvud i flera år.
Jag är ju sån, låtar som spelades mycket back in the days sitter någonstans i mitt bakhuvud och surrar emellanåt - och jag bara måste få tag i låtjävlarna! Tack vare Google och Youtube och Spotify har jag lyckats hitta dem flesta - men det är en låt som jag aldrig fått tag på.
Jag vet att låten spelades mycket på 90-talet, jag vet melodin på refrängen, men det har inte gått att spåra den. Ett tag var jag säker på att det var Atomic swing som gjort låten, men efter att ha lyssnat igenom alla deras låtar insåg jag att det inte var så.
Så igår, på Nittileaks, innan den första reklampausen satte hus-DJ E-type på låten. Här är den. ÄNTLIGEN!
Den där blåsningen med Limpar minns man ju, det är ju en klassiker, där han lurades att tro att han flugit två år in i framtiden. Vilken grej alltså, så påkostad och så extremt utförd, och jag kan erkänna att jag också hade gått på det direkt. Jag är öppen för det mesta, om man säger så.
Sedan minns jag såklart Hjalle & Heavy som dansade en sommar och blev rikskända efter deras medverkan i På spåret.
Annars när jag tänker på 1997 så känns det som ett fräsch år. Alltså modernt. När jag tänker på det så känns det som att 1996 var det sista riktiga "90-talsåret", om ni fattar vad jag menar. 1997 känns som ett första steg mot 2000-talet, i alla fall när jag tänker på det nu, det är möjligt att det var ett år som alla andra just då. Men jag vill påstå att 1997-1999 inte var samma 90-tal som 1990-1996. Eller?
Kanske var det för att man började på mellanstadiet, man blev äldre och så - men, njaa, jag vill tro at 1997 var början på "den nya tiden" efter det ljuva 90-talet.
Fast det viktigaste med 1997 var nog att jag upptäckte Oasis. Eller, upptäcke och upptäckte - det var i alla fall då jag började lyssna på dem och inledde en sådan stark kärleksaffär att det fan i helvete inte går att se något slut på den än idag. Jag minns att vi var i Danmark över nån helg och bodde på ett hotell som hade nåt slags äventysbad - och på den sista dagen stod jag i en affär och höll Be here now-plattan i min hand. Jag kom ihåg att jag hört Do you know what I mean och Stand by me på Voxpop, och jag fick Mor till att köpa skivan åt mig. Sedan var jag fast. Sedan dess har det varit vi, jag och Oasis, i vått och torrt.
Men - det här är helt otroligt - det bästa med gårdagens Nittileaks var att jag fick höra en låt som gnagt i mitt huvud i flera år.
Jag är ju sån, låtar som spelades mycket back in the days sitter någonstans i mitt bakhuvud och surrar emellanåt - och jag bara måste få tag i låtjävlarna! Tack vare Google och Youtube och Spotify har jag lyckats hitta dem flesta - men det är en låt som jag aldrig fått tag på.
Jag vet att låten spelades mycket på 90-talet, jag vet melodin på refrängen, men det har inte gått att spåra den. Ett tag var jag säker på att det var Atomic swing som gjort låten, men efter att ha lyssnat igenom alla deras låtar insåg jag att det inte var så.
Så igår, på Nittileaks, innan den första reklampausen satte hus-DJ E-type på låten. Här är den. ÄNTLIGEN!
Kommentarer
Trackback
