Chapter I
Jag har hittat tillbaka. Livet är som en kringelkrångelväg, och nån dag korsar man en stig man redan gått, en chans att komma på rätt spår igen.
Du är inte så fin nu, men som jag älskade dig då kommer jag att älska dig igen, kanske ännu bättre och ännu mer. Jag har inte tid att kämpa för dig nu när allt går så lätt för mig, det är så mycket som ska göras medan Easy street fortfarande är öppen.
Och barnen frågar hur jag har det, om jag har ihop det med nån, vad barnen heter och så vidare. Men jag måste göra dem besvikna och säga att just nu så är det rätt kallt, fastän vi går kjol och t-shirt. De ser upp till mig, vill vara som mig, och jag älskar dem för det, men jag kan inte göra det för nån annan än min egen skull. Kärleken är nåt dem inte förstår men hanterar bättre än oss alla andra. Och jag älskar dem för det.
Jag har nog vuxit fem år på det här året och aldrig känt mig så oövervinnerlig som nu när jag ser mig i spegeln och ser nån som jag kan tycka om. Och när det känns så bra så får hjärtat vila, fast jag vill vara kär så kan jag bara bli kär när jag känner mig som mest usel.
Hela tiden, jag ser dig och hör dig, du kommer aldrg undan min nyfikenhet. Jag har aldrig känt dig men jag kan aldrig släppa taget, trots att du inte är så fin just nu. Men du kommer alltid att vara fin. Alltid vara min.
Jag vet vad dom säger när dom tror att jag inte hör dom, jag hör hur dom skrattar och hur dom tycker synd om mig för min egen skull. Men en dag kommer dom förstå, och den dagen så kommer dom önska att dom kände mig bättre än så.
Det kunde ha varit nu, jag fick ett förslag från ett bokförlag, men dom ville ha sista ordet och då sa jag "Tack, men nej tack". Jag har ångrat mig och jag har prisat mig själv för att jag var stark, det finns bara ett sätt att göra det här på. Rätt sätt, mitt sätt, så som jag bara föreställt mig det.
Jag satt i Norge i en lägenhet och började skriva, nån släckte ljuset, nån stängde av värmen, nån kastade ut mig, nån krossade mitt hjärta. Men storebror var snäll och lånade ut pengar, och sen dog nån jag älskade högt, jag stack hem snabbt för ingenting var värt någonting.
Jag drog till Australien för att hitta mig själv, men där fanns bara spindlar och knark. Jag spenderade nätterna med en tjej från Milano och en från Paris, vi sa vi skulle ses om några år om inget särskilt hade hänt i livet fram till dess.
Men det känns längesen, det är vår nu och jag har nog aldrig mått så bra. Dom kan slå mig men jag mår fortfarande bra. Jag har nog aldrig mått så bra.
Du är inte så fin nu, men som jag älskade dig då kommer jag att älska dig igen, kanske ännu bättre och ännu mer. Jag har inte tid att kämpa för dig nu när allt går så lätt för mig, det är så mycket som ska göras medan Easy street fortfarande är öppen.
Och barnen frågar hur jag har det, om jag har ihop det med nån, vad barnen heter och så vidare. Men jag måste göra dem besvikna och säga att just nu så är det rätt kallt, fastän vi går kjol och t-shirt. De ser upp till mig, vill vara som mig, och jag älskar dem för det, men jag kan inte göra det för nån annan än min egen skull. Kärleken är nåt dem inte förstår men hanterar bättre än oss alla andra. Och jag älskar dem för det.
Jag har nog vuxit fem år på det här året och aldrig känt mig så oövervinnerlig som nu när jag ser mig i spegeln och ser nån som jag kan tycka om. Och när det känns så bra så får hjärtat vila, fast jag vill vara kär så kan jag bara bli kär när jag känner mig som mest usel.
Hela tiden, jag ser dig och hör dig, du kommer aldrg undan min nyfikenhet. Jag har aldrig känt dig men jag kan aldrig släppa taget, trots att du inte är så fin just nu. Men du kommer alltid att vara fin. Alltid vara min.
Jag vet vad dom säger när dom tror att jag inte hör dom, jag hör hur dom skrattar och hur dom tycker synd om mig för min egen skull. Men en dag kommer dom förstå, och den dagen så kommer dom önska att dom kände mig bättre än så.
Det kunde ha varit nu, jag fick ett förslag från ett bokförlag, men dom ville ha sista ordet och då sa jag "Tack, men nej tack". Jag har ångrat mig och jag har prisat mig själv för att jag var stark, det finns bara ett sätt att göra det här på. Rätt sätt, mitt sätt, så som jag bara föreställt mig det.
Jag satt i Norge i en lägenhet och började skriva, nån släckte ljuset, nån stängde av värmen, nån kastade ut mig, nån krossade mitt hjärta. Men storebror var snäll och lånade ut pengar, och sen dog nån jag älskade högt, jag stack hem snabbt för ingenting var värt någonting.
Jag drog till Australien för att hitta mig själv, men där fanns bara spindlar och knark. Jag spenderade nätterna med en tjej från Milano och en från Paris, vi sa vi skulle ses om några år om inget särskilt hade hänt i livet fram till dess.
Men det känns längesen, det är vår nu och jag har nog aldrig mått så bra. Dom kan slå mig men jag mår fortfarande bra. Jag har nog aldrig mått så bra.
Kommentarer
Postat av: Viktoria
Wonderful, du är en sann konstnär! <3
Trackback
