Bra mycket bättre
Sådärja! Äntligen slog Så mycket bättre till med ett kanonprogram, och som jag misstänkte så krävdes det en E-type i centrum för att det skulle bli bra.
Av alla artister så är ju musiken som E-type gör mest säregen, och därför blev det så fina tolkningar. Det krockar, musikstilarna, men mötena i sig blir ingen krock, utan väldigt effektfullt.
Ledin gjorde lägereld av Set the world on fire, och det funkade. Timbuktu översatte True believer till en soulig Övertygad, och det blev det bästa han gjort i programet hittills, även fast den var minst bra av alla tolkningar igår.
Lena Philipsson gjorde poprock av Life, och även fast den tolkningen som låg närmast orginalet så blev det piggt.
Laleh levereade som vanligt med en dynamisk och lugn version av Here I go again, men igår var hon faktiskt inte bäst. Det var istället Eva Dahlgren och Mikael Wiehe. Dahlgren tog sig an This is the way, och det blev en pulserande och inlevelsefull popdänga som jag älskade - och Wiehe översatte Calling your name till Ropar ditt namn, och frågan är om inte den tolkningen var bäst ändå. Spanska gitarrer och afrikanska rytmer och en Wiehe på tårna, det blev förbannat bra helt enkelt.
Svenska folket fick också se en annan sida av E-type, nämligen personen Martin Eriksson. En ödmjuk och snäll kille som blev rörd till tårar under nästan alla tolkningar. Jag tror inte han är van att få den här credden, och det märktes hur mycket han uppskattade hyllningarna under dagen.
Sedan fick man upp ögonen för djupet i låtarna. Tänker man E-type så tänker man ju dunka-dunka och monoton sång - men här, där låtarna plockades itu och skalades ner, så hamnade texterna och melodierna mer i fokus, och då insåg man vilken fin musikhantverkare han är ändå, Martin Eriksson.
Nästa vecka är det Lalehs dag. Det kan bli...ja, hur ska det bli. Jag kan två av hennes låtar, typ.
Av alla artister så är ju musiken som E-type gör mest säregen, och därför blev det så fina tolkningar. Det krockar, musikstilarna, men mötena i sig blir ingen krock, utan väldigt effektfullt.
Ledin gjorde lägereld av Set the world on fire, och det funkade. Timbuktu översatte True believer till en soulig Övertygad, och det blev det bästa han gjort i programet hittills, även fast den var minst bra av alla tolkningar igår.
Lena Philipsson gjorde poprock av Life, och även fast den tolkningen som låg närmast orginalet så blev det piggt.
Laleh levereade som vanligt med en dynamisk och lugn version av Here I go again, men igår var hon faktiskt inte bäst. Det var istället Eva Dahlgren och Mikael Wiehe. Dahlgren tog sig an This is the way, och det blev en pulserande och inlevelsefull popdänga som jag älskade - och Wiehe översatte Calling your name till Ropar ditt namn, och frågan är om inte den tolkningen var bäst ändå. Spanska gitarrer och afrikanska rytmer och en Wiehe på tårna, det blev förbannat bra helt enkelt.
Svenska folket fick också se en annan sida av E-type, nämligen personen Martin Eriksson. En ödmjuk och snäll kille som blev rörd till tårar under nästan alla tolkningar. Jag tror inte han är van att få den här credden, och det märktes hur mycket han uppskattade hyllningarna under dagen.
Sedan fick man upp ögonen för djupet i låtarna. Tänker man E-type så tänker man ju dunka-dunka och monoton sång - men här, där låtarna plockades itu och skalades ner, så hamnade texterna och melodierna mer i fokus, och då insåg man vilken fin musikhantverkare han är ändå, Martin Eriksson.
Nästa vecka är det Lalehs dag. Det kan bli...ja, hur ska det bli. Jag kan två av hennes låtar, typ.
Kommentarer
Trackback
