Så minns jag Lasse Brandeby
Första gången jag kom i kontakt med Lasse Brandeby var 1990. Kurt Olssons julkalender på SVT. Jag minns inga direkta sekvenser, mer än att Kurt Olsson ständigt terroriserade sin sidekick/slav Arne, men det jag främst minns är att det var första gången som man satt där varje morgon med den tillhörande julkalendern och öppnade luckor. Jag var 4 år, och så skulle jag komma att sitta många decembrar efteråt.
Däremot minns jag Rena rama Rolf, på mitten av 90-talet, desto tydligare. Det var ett sånt där program som man bara inte missade, kanske mest på grund av Robert Gustafsson, men när jag tänker på det så här i efterhand så var ju Lasse Brandeby briljant i sin roll som den hispige tågvagnsföraren Rolf Mjunstedt.
Men det är väl främst Kurt Olsson som Lasse Brandeby kommer att förknippas med. Personligen har det aldrig varit någon favoritkaraktär, varken nu eller då, men det var ju Kurt Olsson som verkligen gjorde Brandeby folkkär.
Eller var han det? Folkkär? Kända personer som avlider brukar oftast, lite slarvigt, få den etiketten - utan att de kanske förtjänar den? Men jo, jag skulle nog vilja påstå att Lasse Brandeby var folkkär. För mig så framstod han åtminstone som en väldigt sympatisk figur, en sån där människa som man unnar framgång.
Det framgick ju att han var dålig i somras, när Fångarna på fortet spelades in, men inte att han skulle ha en livshotande sjukdom. Nu så efteråt så framstår ju hans medverkan som ett helt enastående kraftprov. Han jobbade in i det sista, och inte kunde man märka att han hade cancer när han stod där på Fort Boyard som Kurt Olsson. Där kan man prata om ett fullblodsproffs.
Att Lasse Brandeby avlidit var ett för mig synnerligen tråkigt besked.
