Jag ska nog lyckas

Det var på fotbollsträningen förra lördagen. Vi tränade på Tunavallen i Eskilstuna, och för min del så handlade det bara om att jogga lite lätt runt konstgräsplanen.
     Det hade väl gått en dryg timme och grabbarna spelade tvåmålsspel. Jag lufsade runt bredvid, när plötsligt en boll kom rullande till mig. Jag tog emot och skulle slå en lätt bredsida så att bollen rullade in i målet. Pang!
    Någonting var alldeles åt helvete fel i knät. Jag kände det direkt. Jag försökte stödja på högerbenet, men det var som att det låst sig. Jag tog några steg, men det gick inte utan att halta, och jag ville inte visa någon att jag hade ont, så jag satte mig ner på marken.
     Det enda som ekade i min skalle var "HELVETEHELVETEHELVETEHELVETE....", och jag såg hur nästa säsong försvann iväg som en vindpust. Diskret panik, kan man säga.
     Men så började jag vrida lite på knät i sidled, inåt och utåt, och när jag ställde mig upp kunde jag gå relativt obehindrat. Jag satte mig på läktaren med benet i högläge och väntade. Rätt så skakig.
     Under dagen och dagen därpå, på söndagen, så kändes det inget vidare i knät, jämfört med hur det känts den senaste tiden - men det som lugnade mig något var att det ingen kom någon svullnad.
     Jag var orolig och tänkte på det ständigt, men samtidigt försökte jag tänka logiskt. Jag menar, om jag kan dra 14 kg i sidled inåt på gymmet så måste jag väl för fan kunna slå en enkelt bredsida utan att någonting ska gå sönder? Och om jag inte ska kunna sparka en enkel boll fem månader efter operation, hur ska jag då klara en hel säsong?
     Nej, jag tänkte att så jävla skört kan det inte vara, inte efter att jag kört kontinuerligt på gymmet i flera månader och kunnat lyfta mer och tyngre hela tiden. Det måste bara vara nån lätt vridning av nåt slag.
     Dock ville inte den här konstiga, dåliga, känslan i knät försvinna under förra veckan. Kanske gick jag och tänkte på det för mycket och inbillade mig, men jag var i alla fall jävligt orolig. Och på gymmet gjorde det ont när jag lyfte vikter med benet. Så jag beslöt mig för att hålla upp under fem dagar utan träning, och sedan började jag köra med ett gummiband hemma istället. Samma gummiband som jag körde med direkt efter operationen, men som jag nu inte ägnat mycket tid åt de senaste månaderna. Och jävlarimej, det blev bättre!
     Plötsligt försvann känslan av att någonting var fel i knät, och på core-träningen idag med laget så kändes det bättre än någonsin. Peppar peppar ta i träd.
     Jag kunde till och med trycka på en aning hårdare i den korta löpningen. Så förlösande!
     Nu hoppas jag att det bara ska bli bättre. Ska till sjukgymnasten nästa vecka för att kolla av läget, så det ska bli skönt att få höra vad han tror det var som hände. Men som det känns nu ser jag ljust på framtiden.