Jag ska nog lyckas

Tänk att få spela fotboll igen. Tänk att få springa utan att fundera på hur man sätter ner fötterna. Tänk att få stanna tvärt och springa åt andra hållet. Tänk att få ta emot en boll. Tänk att få titta upp och slå en cross till andra sidan. Tänk att få springa i en lucka och få en perfekt serverad passning i djupled, eller tänk att få slå den där perfekta passningen i djupled. Tänk att få hoppa upp i en nickduell och inte oroa sig över ladningen. Tänk att få göra en snygg fint igen. Tänk att få dra på ett skott mot mål utan att känna någonting i knäet. Tänk att få springa sig dyngtrött. Tänk att få skära av en passning, tänk att få skära av ett anfall. Tänk att få springa in i någon i 110 km/h. Tänk att få tackla någon av planen. Tänk att få ställa en offsidefälla. Tänk att få spela fram till ett mål igen. Tänk att få jaga ifatt, hoppa och glidtackla undan bollen. Tänk att få vara en del av ett lag igen på riktigt. Tänk att få vara med. Tänk att få spela fotboll igen.

Jag var inne hos min sjukgymnast idag, var över en månad sedan sist, och han tyckte att det såg bra ut. Men jag vet inte. Bokstavligt talat, alltså. Jag vet inte hur det ska kännas fem månader efter operation.
      Han frågade hur det kändes i jämförelse med det andra, friska knät, sett till procent, och jag svarade "70% kanske?". "Då är vi på rätt väg" svarade han. Men jag vet inte, och det är ju bara jag som kan känna, egentligen.
      Äsch alltså, så här: styrkemässigt så kommer jag mer och mer, jag är inte alldels för långt ifrån att klara av samma tyngder som innan operationen. Balansmässigt blir det också bättre och bättre. Det handlar väl egentligen om att börja lita på knät igen. Lita på att det håller. Eller lita på att det håller för mer och mer.
      Kondisen är dock långt ifrån på topp. Jag precis fått börja springa lite lätt, och det känns såväl i knät som i lungorna. Märks att man inte kunnat röra sig normalt på dryg ett år. Men det tar jag igen.
      Om en månad har det gått ett halvår sedan operationen, och det är väl vad jag fått höra att det tar att komma tillbaka. Lite drygt, ibland går det snabbare och ibland tar det lite längre tid. Jag kommer inte att vara tillbaka för fullt om en månad, men jag hoppas att jag ska kunna känna på bollen igen, hyfsat obehindrat. Jag tänker inte stressa och kliva på för tidigt, jag ska vara väl förberedd och återställd innan jag kör igång på riktigt igen. Jag hoppas att jag kan vara tillbaka i träning igen till februari, men skulle det kännas jävligt bra och bli tidigare så skulle jag vara världen gladaste pojke.
       Vi får se. Det är tålamod och disciplin som gäller, även fast det är lätt att deppa ihop emellanåt. Men jag kommer.