Så mycket bättre
Eftersom att jag var bortrest i helgen så missade jag premiären av Så mycket bättre, ett program jag längtat efter och sett fram emot ända sedan förra omgången slutade, men nu har jag sett det på tv4play.
Jag hade väl inga större förhoppningar om att den här andra säsongen skulle vara bättre än första, men jag hoppades åtminstone att det skulle vara lika bra och inte sämre. Och det var det inte.
I första säsongen så var ju allting nytt och fräscht och spännande - nu till andra säsongen var det ju ett inarbetat format, så där försvann ju en liten del av charmen. Samtidigt känns det bara som en fortsättning på där första säsongen slutade, fast med andra artister, och det duger mer än väl åt mig.
Samlingen artister kändes intressant på förhand, om än inte lika spännande som i första säsongen, men jag tror att den årets upplaga kan växa med tiden. Premiäravsnittet inehöll kanske lite väl mycket rövslickande och ryggdunkade, men det kanske är en naturlig öppningsdel i en ny säsong av ett program som detta - även om det hade varit uppfriskande om någon verkligen hade sågat någon av de andra på direkten.
Nåväl, premiären av Så mycket bättre blev Tomas Ledins dag, och där har vi ju en man med otaliga hits i sina väska. Jävlaranamma vilken låtskatt han bär på, i form av svenska klassiker. Han känns lite som Årets Lill-Babs - folklig, lång karriär, många hits, trevlig och charmig.
Först ut att tolka Ledin var Lena Philipsson som valde rockdängan Sensuella Isabella, och hon gjorde den ungefär som den var, fast med en liten liten touch av Lena. Ganska tråkigt, faktiskt.
Desto bättre blev det sedan när Laleh gick fram och tolkade Just nu. Herregud så bra det var, låten fick ett helt nytt djup. Programmets bästa tolkning, faktiskt.
Sedan var det Mikael Wiehes tur, och han valde att köra Blå blå känslor. Jag tänkte att det skulle bli urtrist, men shit alltså - Wiehe gjorde en tung och släpig Neil Young-version av en annars ganska tråkig låt, och det blev kanonbra.
Därefter tolkade Timbuktu Snart tystnar musiken, och likt Petter förra året så gjorde han om låten ganska friskt. Ja det enda som stämde överens med Ledins original var meningen "Snart tystnar musiken", och det hela blev en konstig soul-soppa som inte alls föll mig i smaken. Synd på en bra låt.
Eva Dahlgren tolkade en av Ledins mindre kända låtar, den engelska låten Never again, och det blev Eva Dahlgren av en ganska vacker låt. Väldigt långsamt, men dock inte lika vackert.
Sist ut var E-type, som är en blandning av Årets Christer Sandelin och Årets September, och det är svårt att inte tycka om honom. Han verkar så genomsnäll och sympatisk, och det var riktigt sött att se honom så märkbart nervös inför, och under, framförandet. E-type gjorde eurodisco av Sommaren är kort, och det funkade faktiskt. Det blev inte alls Smurfarna av alltihopa, utan riktigt fräscht och bra på riktigt faktiskt.
Nu ser jag fram emot lördagens avsnitt, där Eva Dahlgren står i centrum. Det kan bli mycket intressant, med tanke på vilka fina och sköra låtar hon spottat ur sig genom åren.
Jag hade väl inga större förhoppningar om att den här andra säsongen skulle vara bättre än första, men jag hoppades åtminstone att det skulle vara lika bra och inte sämre. Och det var det inte.
I första säsongen så var ju allting nytt och fräscht och spännande - nu till andra säsongen var det ju ett inarbetat format, så där försvann ju en liten del av charmen. Samtidigt känns det bara som en fortsättning på där första säsongen slutade, fast med andra artister, och det duger mer än väl åt mig.
Samlingen artister kändes intressant på förhand, om än inte lika spännande som i första säsongen, men jag tror att den årets upplaga kan växa med tiden. Premiäravsnittet inehöll kanske lite väl mycket rövslickande och ryggdunkade, men det kanske är en naturlig öppningsdel i en ny säsong av ett program som detta - även om det hade varit uppfriskande om någon verkligen hade sågat någon av de andra på direkten.
Nåväl, premiären av Så mycket bättre blev Tomas Ledins dag, och där har vi ju en man med otaliga hits i sina väska. Jävlaranamma vilken låtskatt han bär på, i form av svenska klassiker. Han känns lite som Årets Lill-Babs - folklig, lång karriär, många hits, trevlig och charmig.
Först ut att tolka Ledin var Lena Philipsson som valde rockdängan Sensuella Isabella, och hon gjorde den ungefär som den var, fast med en liten liten touch av Lena. Ganska tråkigt, faktiskt.
Desto bättre blev det sedan när Laleh gick fram och tolkade Just nu. Herregud så bra det var, låten fick ett helt nytt djup. Programmets bästa tolkning, faktiskt.
Sedan var det Mikael Wiehes tur, och han valde att köra Blå blå känslor. Jag tänkte att det skulle bli urtrist, men shit alltså - Wiehe gjorde en tung och släpig Neil Young-version av en annars ganska tråkig låt, och det blev kanonbra.
Därefter tolkade Timbuktu Snart tystnar musiken, och likt Petter förra året så gjorde han om låten ganska friskt. Ja det enda som stämde överens med Ledins original var meningen "Snart tystnar musiken", och det hela blev en konstig soul-soppa som inte alls föll mig i smaken. Synd på en bra låt.
Eva Dahlgren tolkade en av Ledins mindre kända låtar, den engelska låten Never again, och det blev Eva Dahlgren av en ganska vacker låt. Väldigt långsamt, men dock inte lika vackert.
Sist ut var E-type, som är en blandning av Årets Christer Sandelin och Årets September, och det är svårt att inte tycka om honom. Han verkar så genomsnäll och sympatisk, och det var riktigt sött att se honom så märkbart nervös inför, och under, framförandet. E-type gjorde eurodisco av Sommaren är kort, och det funkade faktiskt. Det blev inte alls Smurfarna av alltihopa, utan riktigt fräscht och bra på riktigt faktiskt.
Nu ser jag fram emot lördagens avsnitt, där Eva Dahlgren står i centrum. Det kan bli mycket intressant, med tanke på vilka fina och sköra låtar hon spottat ur sig genom åren.
Kommentarer
Trackback
