Ett mänskligt förfall
Jag såg I'm still here häromkvällen. Ni vet, den där filmen om när Joaquin Phoenix var så konstig. Ja, nej, det kanske ni inte visste, men nu vet ni.
Nåväl, det var ju en bra flippat alltihopa, när han 2009 annonserade att han skulle sluta med skådespeleriet för att istället satsa på hiphop. Han odlade ett bastant skägg och flummade till det rejält hos David Letterman, och världen undrade: är det ett skämt allting eller har han verkligen tappat förståndet?
Först trodde jag inte på det, men efter hans medverkan hos Letterman och efter det att det dök upp konstiga klipp på Youtube där han uppträder märkbart förvirrat medan han rappar på scenen så började jag tro att det kanske var sant. Men jag hoppades dock att allting var fake.
Det var det, kom det fram tillslut. I samband med att filmen I'm still here, en dokumentation över hela den här perioden, skulle ha premiär så förklarade Joaquin Phoenix att allt varit ett spel, ett skådespel, och det gjorde mig lättad.
Anledningen till att jag trodde på alltihopa var för att Joaquin Phoenix spelade så jävla bra - och det är det som är behållningen med I'm still here. Phoenix skådespeleri är av yppersta världsklass, så bra det kan bli, och hans porträtt av ett mänskligt breakdown saknar egentligen motstycke i modern tid. Som historia är det dock inte lika bra. Filmen ställer många frågor men har inga svar, vilket jag hade önskat.
Det är en bra dokumentär, men en dålig film. Fast egentligen är ju I'm still here varken en film eller dokumentär, utan snarare ett konstverk - och som det betraktat så är det ganska vackert.
