Jag ska nog lyckas

Facebook har växt till ett monster. Igen. Eller tillslut. Eller också är det bara början.
     En just nu-status som "Livet är så jävla orättvist, orkar inte mer" trängs med en annan just nu-status som "Jippi vilken underbar dag! Jag är så otroligt glad!" - och det känns verkligen som livet i ett nötskal. Det går upp och det går ner. Två inlägg, oberoende av varandra, som andas olika luft.
     Vi blir mer och mer öppna och självutlämnande, och aldrig tidigare har det varit lika lätt att få tillgång till människor man inte ens känner till vid namn om vad de skriver och känner och tycker och gör och mår. Jag kan få tillgång till bilder som inte alls är ämnade för mig, och det är lite smått...olustigt. Därmed inte sagt att jag utnyttjar det, men möjligheten finns ju, både för er och för mig.
      Det känns som att Facebook strävar efter att alla ska veta allt om alla, och det blir allt svårare att skriva till bara dem man verkligen vill skriva till. Eller också är det jag som inte orkar förstå.
      För mig är det inget problem, det jag skriver har jag inget emot om hela världen läser - ibland, eller ganska ofta, vill jag till och med att hela världen ska läsa det - och jag skulle aldrig få för mig att lägga ut en bild som jag var orolig för att fel person skulle få se.
      Men många vill ju vara "privata" och bara skriva till de "närmaste" och så, och även om man lyckas få bukt med den lilla integriteten nu så är ju utvecklingen den att det snart kommer nya sätt som gör det svårare att bli intern på Facebook.
      Jag tror också att det finns många som är jättetjenisar på Facebook, men som har svårt att ens hälsa på varandra i riktiga livet. 
      Ändå sitter vi där, allt mer och allt oftare, och bara rear ut oss. Frågan är vart det ska sluta?
      Den utveckligen ska både bli intressant och skämmande att följa.