Splittrat
Det är dags att sadla om, tänka på refrängen, börja dö. För min baby har lämnat stan, och hon är ingen man bara fortsätter utan.
Hon sa att jag inte var den rätta, men att hon funderar på det. Jag sa "Låt inte mitt förflutna stå i vägen för din framtid", och hon sa att det slutade vara roligt. Jag sa "Låt inte min dörr slå dig i ryggen när du går".
Men hon lämnade ett tomrum i trappen när hon gick. Jag som trodde att jag var fattig förut, nu vet jag hur det känns.
På teven spelade dom sånger ifrån en begravning, och jag kände igen mig. Levande död.
Och solen måste ha sett att det blev ensamt och kallt, för den värmde mig hela promenaden bort till stationen där man rensar tankarna.
Jag gick vilse på åkern, för allt såg likadant ut och ingenting gick att känna igen. Det tog mig flera timmar att inse att jag var vilse mitt liv, så jag satte mig ner för att försöka hitta hem.
Där satt jag med ett krossat hjärta, och samma natt kunde man se stenar färdas genom rymden. Jag vill alltid tro att stjärnorna bildar tecken åt mig, men jag lyckas aldrig tyda dem. Försökte se ditt ansikte där någonstans, men inte ens när jag låtsades så såg jag det.
Jag trodde att jag var vis och erfaren, men just där och då insåg jag, herregud, jag är ju knappt torr. Jag fick ett samtal ifrån uppvaknandet, och då insåg jag hur lite du betyder för mig. Ändå skulle jag ta dig tillbaka vilken dag som helst, för jag älskar ju dig. Och lite sällskap är aldrig fel.
Plötsligt visste jag vart jag befann mig, och började gå hemåt. Det var inte mig och mina vanor det var fel på, det var dig och dina ovanor. Att aldrig kunna sitta ner och bara ta det tisdag. Ändå älskar jag ju dig.
Jag sa ingenting framöver, men ändå förde jag ett krig. Ett utbringade ett stilla stridsrop som betonade: "Jag ger mig inte, men jag vill fred".
Hon sa att jag inte var den rätta, men att hon funderar på det. Jag sa "Låt inte mitt förflutna stå i vägen för din framtid", och hon sa att det slutade vara roligt. Jag sa "Låt inte min dörr slå dig i ryggen när du går".
Men hon lämnade ett tomrum i trappen när hon gick. Jag som trodde att jag var fattig förut, nu vet jag hur det känns.
På teven spelade dom sånger ifrån en begravning, och jag kände igen mig. Levande död.
Och solen måste ha sett att det blev ensamt och kallt, för den värmde mig hela promenaden bort till stationen där man rensar tankarna.
Jag gick vilse på åkern, för allt såg likadant ut och ingenting gick att känna igen. Det tog mig flera timmar att inse att jag var vilse mitt liv, så jag satte mig ner för att försöka hitta hem.
Där satt jag med ett krossat hjärta, och samma natt kunde man se stenar färdas genom rymden. Jag vill alltid tro att stjärnorna bildar tecken åt mig, men jag lyckas aldrig tyda dem. Försökte se ditt ansikte där någonstans, men inte ens när jag låtsades så såg jag det.
Jag trodde att jag var vis och erfaren, men just där och då insåg jag, herregud, jag är ju knappt torr. Jag fick ett samtal ifrån uppvaknandet, och då insåg jag hur lite du betyder för mig. Ändå skulle jag ta dig tillbaka vilken dag som helst, för jag älskar ju dig. Och lite sällskap är aldrig fel.
Plötsligt visste jag vart jag befann mig, och började gå hemåt. Det var inte mig och mina vanor det var fel på, det var dig och dina ovanor. Att aldrig kunna sitta ner och bara ta det tisdag. Ändå älskar jag ju dig.
Jag sa ingenting framöver, men ändå förde jag ett krig. Ett utbringade ett stilla stridsrop som betonade: "Jag ger mig inte, men jag vill fred".
Kommentarer
Trackback
