Som löv som faller till ny jord
Minnen går ifrån mig, lämnar mig ensam. Men när de är allt jag har kvar så vill jag inte släppa dem, så jag följer efter. Baklänges.
Denna värld är inte som den jag växte upp i, till det bättre och sämre. Skolor har stängt, några har försvunnit, precis som doften av nybakat bröd, och av Algots järn finns endast skylten kvar.
Vänner har lämnat stan, men är de lyckligare än jag? Det kan jag inte tänka mig. Hade jag varit olycklig så hade jag gjort någonting åt det.
Vänner har lämnat stan, och de säger att jag är ensam kvar. Men jag kan aldrig känna så. Stan är full av nya vänner.
Ändå, ständigt dessa minnen som hemsöker och förgyller min vardag. Sorg och glädje på samma gång. De kommer aldrig tillbaka, men jag är så glad att de kom åtminstone en gång. En gång i tiden.
Man har svårt att älska den här platsen, fast det är så lätt. För mig är det inget problem. Stan är full av hjältar. Synd bara att vi inte lär oss uppskatta dem förrän de är borta. Men hjältar dör aldrig.
Jag tror det har blivit höst. Solen är så där brungul och det doftar av regnvåta löv. Någonting har gått loss med graffiti på naturen. Men jag gillar det, just nu. Och det kommer alltid en ny sommar, om man bara får tillåtelse att hålla ut.
Min älskling är full på be-bop-a-lula och mysiga hemmakvällar. Det är svårt att inte falla för henne, min älskling. Om hon nu är min älskling? Det brukar variera ifrån vecka till vecka. Ibland är hon någon annans älskling, ibland är hon ingens alls. Men jag glömmer aldrig bort att hon finns, och det är fint. Jag undrar om folk glömmer bort att jag finns?
Det är ju så med minnen, för en del så betyder dem allt, för andra så var det bara någonting att göra av tiden medan man fortsatte framåt.
Jag vet att jag blir äldre, men det känns inte som det. Ibland måste jag tvinga mig själv att bli äldre, så att man inte står där och väntar på nästa tåg för att sedan inse att man är på ändstationen med en utgången one way ticket i handen.
Och jag vågade aldrig hålla din hand.
Kärleken är aldrig enkel, och det är kanske det jag har väntat på. Att den ska bli enklare. Fast den enda enkla kärleken är nog stum och gjord av plast och full av luft.
Jag är inte längre ute efter att "få mer tid", för tid är allt jag har haft. Nu är jag mer inne på handling. Att agera. Jag är sugen på att ta tag i saker och göra någonting av dem. Någonting bra. Någonting att vara stolt över. Någonting att leva av. Någonting att leva för.
Att leva på minnen gör mig bara bitter och alkoholiserad. Om minnena inte längre vill ha mig kvar så ska jag lämna dem där de är. De går ingenstans, men jag har en hel värld av nya vägar att testa. Och vart jag än går så kommer jag aldrig att glömma vägen tillbaka till mina minnen.
Denna värld är inte som den jag växte upp i, till det bättre och sämre. Skolor har stängt, några har försvunnit, precis som doften av nybakat bröd, och av Algots järn finns endast skylten kvar.
Vänner har lämnat stan, men är de lyckligare än jag? Det kan jag inte tänka mig. Hade jag varit olycklig så hade jag gjort någonting åt det.
Vänner har lämnat stan, och de säger att jag är ensam kvar. Men jag kan aldrig känna så. Stan är full av nya vänner.
Ändå, ständigt dessa minnen som hemsöker och förgyller min vardag. Sorg och glädje på samma gång. De kommer aldrig tillbaka, men jag är så glad att de kom åtminstone en gång. En gång i tiden.
Man har svårt att älska den här platsen, fast det är så lätt. För mig är det inget problem. Stan är full av hjältar. Synd bara att vi inte lär oss uppskatta dem förrän de är borta. Men hjältar dör aldrig.
Jag tror det har blivit höst. Solen är så där brungul och det doftar av regnvåta löv. Någonting har gått loss med graffiti på naturen. Men jag gillar det, just nu. Och det kommer alltid en ny sommar, om man bara får tillåtelse att hålla ut.
Min älskling är full på be-bop-a-lula och mysiga hemmakvällar. Det är svårt att inte falla för henne, min älskling. Om hon nu är min älskling? Det brukar variera ifrån vecka till vecka. Ibland är hon någon annans älskling, ibland är hon ingens alls. Men jag glömmer aldrig bort att hon finns, och det är fint. Jag undrar om folk glömmer bort att jag finns?
Det är ju så med minnen, för en del så betyder dem allt, för andra så var det bara någonting att göra av tiden medan man fortsatte framåt.
Jag vet att jag blir äldre, men det känns inte som det. Ibland måste jag tvinga mig själv att bli äldre, så att man inte står där och väntar på nästa tåg för att sedan inse att man är på ändstationen med en utgången one way ticket i handen.
Och jag vågade aldrig hålla din hand.
Kärleken är aldrig enkel, och det är kanske det jag har väntat på. Att den ska bli enklare. Fast den enda enkla kärleken är nog stum och gjord av plast och full av luft.
Jag är inte längre ute efter att "få mer tid", för tid är allt jag har haft. Nu är jag mer inne på handling. Att agera. Jag är sugen på att ta tag i saker och göra någonting av dem. Någonting bra. Någonting att vara stolt över. Någonting att leva av. Någonting att leva för.
Att leva på minnen gör mig bara bitter och alkoholiserad. Om minnena inte längre vill ha mig kvar så ska jag lämna dem där de är. De går ingenstans, men jag har en hel värld av nya vägar att testa. Och vart jag än går så kommer jag aldrig att glömma vägen tillbaka till mina minnen.
Kommentarer
Trackback
