Tankar om Alcatraz
Jag hade höga förväntningar på tv-serien Alcatraz. Höga förhoppningar. Historien lät ruskigt spännande och Lost-skaparen låg bakom det, vilket var en faktor som spelade stor roll. Men jag vet inte jag.
Fyra episoder in i serien så vägrar det fortfarande lyfta. Det står still och ingenting radikalt händer, förutom de sista cliffhanger-sekunderna av varje avsnitt. Är det så det ska vara? Blir det inte mer?
Det faktum att varje avsnitt avhandlar en förrymd Alcatraz-fånge i taget gör det hela lite osammanhängade, konstigt nog. Istället för en röd tråd som lyser igenom det hela så blir det som att varje avsnitt blir just det - ett helt nytt avsnitt. Jag saknar den där "Lost-linan" som flätar ihop saker och ting.
Jag orkar snart inte längre. Det måste hända nåt!
Fast det är inte lika illa som Kontoret, som var...ja, en katastrof. Det var någonting som lät fruktansvärt bra på pappret men som föll pladask i praktiken. Problemet var dels det humorbefriade manuset, men även skådespelarna som varken var trovärdiga eller roliga. Inte ens geniet Henrik Dorsin fungerade, och det märktes tydligt att hans karaktär Ove ifrån Solsidan mår bäst av att dyka upp sådär i förbifarten bakom en trädgårdshäck eller som en objuden gäst som knackar på dörren.
Usch så besvken jag, och resten av Sveriges befolkning, blev.
Nej, tacka vet jag Big brother. Där levereras det dagligen. Inte alltid, nästan aldrig, på toppnivå - men man vet vad man får. Jag förväntar mig inte klass och kvalité, men jag blir underhållen. På grund av deras brister, på grund av deras inkompetens, på grund av deras fåniga sätt att vara och på grund av deras sätt att störa sig på varandra. Det är skräp-tv, men jag älskar det för det. De är mina sena kvällsvänner, och vi vet var vi har varandra.
Annars följer jag Mästarnas mästare, och där kan vi prata om kvalitéts-tv. Det är proffsigt, snyggt, mysigt och värdigt. Än en gång får våra största idrottare genom tiderna tävla igen, samtidigt som de blir hyllade i den mån de förtjänar det.
Och Let's dance förstås, men det är ju för att jag är en sucker för kändisar.
Fyra episoder in i serien så vägrar det fortfarande lyfta. Det står still och ingenting radikalt händer, förutom de sista cliffhanger-sekunderna av varje avsnitt. Är det så det ska vara? Blir det inte mer?
Det faktum att varje avsnitt avhandlar en förrymd Alcatraz-fånge i taget gör det hela lite osammanhängade, konstigt nog. Istället för en röd tråd som lyser igenom det hela så blir det som att varje avsnitt blir just det - ett helt nytt avsnitt. Jag saknar den där "Lost-linan" som flätar ihop saker och ting.
Jag orkar snart inte längre. Det måste hända nåt!
Fast det är inte lika illa som Kontoret, som var...ja, en katastrof. Det var någonting som lät fruktansvärt bra på pappret men som föll pladask i praktiken. Problemet var dels det humorbefriade manuset, men även skådespelarna som varken var trovärdiga eller roliga. Inte ens geniet Henrik Dorsin fungerade, och det märktes tydligt att hans karaktär Ove ifrån Solsidan mår bäst av att dyka upp sådär i förbifarten bakom en trädgårdshäck eller som en objuden gäst som knackar på dörren.
Usch så besvken jag, och resten av Sveriges befolkning, blev.
Nej, tacka vet jag Big brother. Där levereras det dagligen. Inte alltid, nästan aldrig, på toppnivå - men man vet vad man får. Jag förväntar mig inte klass och kvalité, men jag blir underhållen. På grund av deras brister, på grund av deras inkompetens, på grund av deras fåniga sätt att vara och på grund av deras sätt att störa sig på varandra. Det är skräp-tv, men jag älskar det för det. De är mina sena kvällsvänner, och vi vet var vi har varandra.
Annars följer jag Mästarnas mästare, och där kan vi prata om kvalitéts-tv. Det är proffsigt, snyggt, mysigt och värdigt. Än en gång får våra största idrottare genom tiderna tävla igen, samtidigt som de blir hyllade i den mån de förtjänar det.
Och Let's dance förstås, men det är ju för att jag är en sucker för kändisar.
Kommentarer
Trackback
