Min kväll med världens bästa duo
Jag och Andreas var på Filip & Fredrik's show Jakten på den försvunna staden i Köping idag. Så jävla bra.
I och med hyllningarna i Aftonbladet och Expressen efter premiären, fyror i båda tidningarna, så var förväntningarna höga på kvällens föreställning i KB-hallen - och de förväntningarna infriades. Min enda invändning är längden. En och en halv timme var för kort, det bort ha varit minst en halvtimme längre.
Spoiler-alert! Den som inte vill veta vad det handlar om bör sluta läsa nu.
Inledningen avhandlade Filip & Fredrik's respektive uppväxter i småstäder, varpå vi fick veta hur det gick till när de två träffades för första gången på en fest i Stockholm (om det nu var så det gick till, men jag hoppas verkligen det), vilket ledde till en praktfylla för Fredrik på Grisfesten i Köping dagen efter. Lite fingerkärlek, spyor och en natt i fyllecellen senare så var vänskapen mellan Filip & Fredrik inledd. Tack och lov för det.
Efter den lilla monologen, och sångstunden (Fredrik på gitarr i en försvenskad Bob Dylan-klassiker), så var det dags att titta på Köping och vad som är stadens alldeles egna lilla grej. "Vad gör Köping så unikt?".
Jag hade lite svårt med det eftersom jag tycker att Köping är rövhålet på Satan, men det blev ändå underhållande.
Efter mycket spånande och många förslag ifrån publiken fanns det tillslut fyra saker kvar på whiteboard-tavlan på scenen - och Köpings "nya slogan" blev tillslut: "Köping - J-O, jag vill leva jag vill dö i Köping". Det anspelar dels på Sveriges nationalsång, som Rickard Dybeck ifrån Odensvi skrev, och dels anspelar det på J-O Waldners besök på Hotell Scheeles svit.
Men kvällens stora behållning var Filips sånginsats. Han sjöng, och kompade sig själv på piano, en variant av Desperado med svensk text - och det var helt enormt bra! Jävlar vad bra han sjöng, det var nästan gåshuds-känsla.
Slutligen ropade Filip & Fredrik in sig själva för ett extranummer, varpå de sammanfattade sin innerliga och kärleksfulla vänskap med en duett på Winnerbäcks och Miss Li's Om du lämnar mig nu.
Jag förväntade mig en bra kväll, och fick det sannerligen. Filip & Fredrik har tagit det till en ny nivå. De är inte längre två "flamsiga after-ski-konferencierer" - de är numera fullblodsunderhållare. Och för mig får de vara både det ena eller det andra, det spelar ingen roll, jag har alltid älskat dem och kommer alltid att så göra, tror jag.
I och med hyllningarna i Aftonbladet och Expressen efter premiären, fyror i båda tidningarna, så var förväntningarna höga på kvällens föreställning i KB-hallen - och de förväntningarna infriades. Min enda invändning är längden. En och en halv timme var för kort, det bort ha varit minst en halvtimme längre.
Spoiler-alert! Den som inte vill veta vad det handlar om bör sluta läsa nu.
Inledningen avhandlade Filip & Fredrik's respektive uppväxter i småstäder, varpå vi fick veta hur det gick till när de två träffades för första gången på en fest i Stockholm (om det nu var så det gick till, men jag hoppas verkligen det), vilket ledde till en praktfylla för Fredrik på Grisfesten i Köping dagen efter. Lite fingerkärlek, spyor och en natt i fyllecellen senare så var vänskapen mellan Filip & Fredrik inledd. Tack och lov för det.
Efter den lilla monologen, och sångstunden (Fredrik på gitarr i en försvenskad Bob Dylan-klassiker), så var det dags att titta på Köping och vad som är stadens alldeles egna lilla grej. "Vad gör Köping så unikt?".
Jag hade lite svårt med det eftersom jag tycker att Köping är rövhålet på Satan, men det blev ändå underhållande.
Efter mycket spånande och många förslag ifrån publiken fanns det tillslut fyra saker kvar på whiteboard-tavlan på scenen - och Köpings "nya slogan" blev tillslut: "Köping - J-O, jag vill leva jag vill dö i Köping". Det anspelar dels på Sveriges nationalsång, som Rickard Dybeck ifrån Odensvi skrev, och dels anspelar det på J-O Waldners besök på Hotell Scheeles svit.
Men kvällens stora behållning var Filips sånginsats. Han sjöng, och kompade sig själv på piano, en variant av Desperado med svensk text - och det var helt enormt bra! Jävlar vad bra han sjöng, det var nästan gåshuds-känsla.
Slutligen ropade Filip & Fredrik in sig själva för ett extranummer, varpå de sammanfattade sin innerliga och kärleksfulla vänskap med en duett på Winnerbäcks och Miss Li's Om du lämnar mig nu.
Jag förväntade mig en bra kväll, och fick det sannerligen. Filip & Fredrik har tagit det till en ny nivå. De är inte längre två "flamsiga after-ski-konferencierer" - de är numera fullblodsunderhållare. Och för mig får de vara både det ena eller det andra, det spelar ingen roll, jag har alltid älskat dem och kommer alltid att så göra, tror jag.
Kommentarer
Trackback
