Jag ska nog lyckas

Jag fick Zlatans självbiografi i julklapp förra året. Först nu, i sommar, så öppnade jag den - och det var inte svårt att streckläsa den. Jag tyckte väldigt mycket om den.

       Jag minns en måndag framför Fotbollskväll på SVT, kan det ha varit 1999? Det var ett långt inslag om en ung kille i Malmö FF, som då lirade i Superettan, och den här killen var något speciellt. Något extra. Han hette Zlatan Ibrahimovic.

       Dagen efter på fotbollsträningen med 86:orna skrek jag "Ibrahimovic" efter varje mål jag gjorde, för på den tiden hände det faktiskt att jag gjorde mål med jämna mellanrum - och ingen fattade någonting. "Vem fan är Ibrahimovic?".

       Jag har gillat Zlatan och jag har tyckt illa om Zlatan, jag har tyckt att han varit överskattad och jag har varit stolt över honom. Den bästa tiden var nog när han spelade i Barcelona. Då såg jag nästan varje match. Det var som att hela Sverige gick samman i en enad stolthet över att han, "våran Zlatan", spelade där, med Messi, Xavi, Henry och Iniesta. Det var nästan lite overkligt, på nåt sätt.

       Nu älskar jag honom. Efter att ha läst boken så älskar jag Zlatan. Men mest av allt så förstår jag honom. Nu förstår jag varför han har gjort som han har gjort, varför han har sagt det han har sagt. Och jag imponeras.

       Den uppväxten han hade, kära nån, den var ingen dans på rosor. Men han gav sig fan, och han vann. Han vann mot alla som misstrodde honom. Han visade dom alla.

       Det var en mycket intressant läsning, att få ta del av saker runtomkring och att få höra sånt man aldrig fick höra då - och efter denna läsning har Zlatan nu min fulla respekt.