Jag ska nog lyckas

Tack och lov för OS. Jag är inte besatt, men jag älskar det. Kan titta på nästan allting, i princip, bara för att det är så härligt. Sån fin inramning.

      I början tyckte jag att OS 2012 var lite osexigt. Jag menar...London. Sommar-OS ska vara exotiskt, varmt och som från en fjärran värld. Som Barcelona, Sydney, Athen eller Seoul. Lite svettigt, sådär. Men London, det är ju grått, regn och betong. Tyckte jag. Men ju mer mästerskapet pågått så har jag kommit att svänga - och nu känns det precis som det ska igen. Inte så exotiskt, men tillräckligt sexigt.

      Det började ju illa för oss, Sverige. Den ena medaljen efter den andra föll ur våra händer, och man befarade ett nytt fiasko-OS. Men så plötsligt fick vi ett silver, i hästhoppning, och plötsligt gick proppen ur. Nu kommer det ju nya medaljer varje dag känns det so - senast ett brons i brottning som inföll just nu när jag skrev detta - och det gör ju bara OS ännu härligare.

      Vi är där, vi är med, och vi presterar.

      Therese Alshammars skada var som en tagg i hjärtat. Det här var ju hennes mästerskap, det skulle inte sluta så här. Jag vet inte varför, men jag unnar Therse Alshammar allt gott, och det var ändå en mindre bragd att hon trots allt tog sig till final. Hoppas hon kör fyra år till, mot Rio, det skulle vara underbart.

      Och guldet i segling var ju häftigt. Jag vet att det heter nåt annat än segling men det skiter jag - vilken jävla upplösning! Ingen visste vad som pågick, alla trodde ju att vi tagit silvret, men så plötsligt ser man gamnackarna på britterna och hur svenska fansen börjar gråta - och tamejfan om vi inte hade snuvat britterna på guldet!

      Håkan Dahlbys silver följde jag via radion på väg hem från Västanhed - och det var en mäktig känsla. Som han skjöt, och för varje träff han satte så höjde jag min näve. Sedan började jag skrika efter varje träff - och när silvret väl var bordat så höll jag på att köra av vägen. Sedan kom klumpen i halsen, när radiokommentatorn beskrev hur Dahlby sprang omkring och hoppade glädjeskutt i vild lycka. Jag mindes ett inslag jag sett på TV4 sporten inför OS, och där berättade Dahlby om vilka omtumlade år han haft. Han har gift sig, fått barn, och tidigare i år gick hans far bor - något som hade tagit hårt på honom. Han berättade han skulle skjuta för sin pappa, och när jag mindes detta och insåg den glädje och sorg som Dahlby måste kännt i denna stund, det fick gjorde att det klumpade i halsen för mig. Dahlbys pappa skulle ju ha varit där, precis som han alltid varit genom alla år.

       Sedan gillar jag friidrotten, såklart. Bolts guld var häftigt, och det känns som att vi kanske aldrig någonsin får se en sådan löpare igen. Inte på mycket länge, åtminstone.

       Och jag unnade verkligen Anna Lindberg en medalj i sin sista tävling, men dessvärre.

       Och handbollen är rolig. Damerna gick det ju skit för, men herrarna har spelat bra - och faktum är att de börjar spela just nu mot Frankrike. Så det måste jag titta på nu.