Jag ska nog lyckas

Vargar, vargar, vargar. Det går inte en dag utan att man läser om vargar i Bärsingen. Det är vargobservationer hit och insändare dit - och det är inte mig emot.
     Lika mycket som jag avskyr det vilda - lika mycket fascineras jag av det. Jag avskyr det för att jag är rädd för det opålitliga, den vilda instinkten. Jag tänker främst på björnar, men egentligen handlar det om allt det vilda. Samtidigt fascineras jag av det, den här frihetskänslan, att bara ströva fritt och inte styras av ansvar och krav och måsten.
     Så jag tycker om det vilda på det sättet, men på jävligt behörigt avstånd.
     Det skulle vara oerört kittlande att se en varg i dessa trakter, nästan overkligt och exoktiskt - och med tanke på att det duggar tätt med vargrapporteringar ifrån Kolsva, Munktorp och nu till och med centrala Köping så är den dagen kanske inte så långt borta?
     Lillebror påstår att han skymtat nåt kring Vårdcentralen i Kungsör, men jag vet inte. Det kan lika gärna ha varit en träbänk i mörkret.
     Nåväl, jag håller ögonen öppna, men hoppas inte att det blir en vanligt förekommande grej.