Jag ska nog lyckas

Sablar i mina sandalar, vad jag älskar missförstådda genier! Martin Eliasson, Mats Olsson, Björn Ranelind, Marcus Birro, Liam Gallagher, Håkan Hellström, Henrik Berggren, Alex Schulman.
        Men jag pratar just nu, förstås, om Thorsten Flinck!
        Alltså, ni kan inte förstå den kärlek och beundran jag känner inför den mannen. Han är en av få som jag verkligen skulle vilja sätta mig ner och dela en helkväll med.
        Han är så svår, så svår, svår. Jag vet! Det tycker jag med! Men jag ser igenom det. Bakom fasaden. Eller jag vill tro det. Jag vill tro att några enkla ord skulle avväpna honom och få honom att prata med mig,
        Jag menar inte att vi är jämlika. Inte någonstans. Han är allt som Ingmar Bergman är, förutom folkkär. Vad jag menar är att jag förstår honom. Vill förstå honom.
        Jag vill ge honom det erkännande som han inte vill ha, men som jag tror att han trots vill ha. Jag vill ge honom priser och pengar, och allt som krävs för att Thorsten och hans döttrar ska få det bra.
        Han vill inte säga det själv, men jag tror att han vill det med.
        Varför tycker jag om honom så mycket? Det finns få, om någon, som klår honom i form av aktör. Han är en underdog, han är sig själv, och i sitt egocentriska jag kan jag ändå hitta en sympatisk ådra.

Äsch, det jag egentligen ville säga är: om ni vill mig någonting gott, rösta på Thorsten Flinck ikväll på Melodifestivalen.