Idrottsgalan
Såg på Idrottsgalan, i efterhand på svtplay, och den galan är ju allt som oftast bara väldigt lång. Ändå måste man titta varje år.
Det är inte särskilt spännande, Jerringpriset brukar oftast, som bäst, stå mellan två personer, och i kategorierna Årets bästa manliga och kvinnliga idrottare brukar det alltid vara en som är given vinnare.
Det är heller aldrig roligt. Inte sedan Robert Gustafsson slutade dyka upp som Tony Rickardsson. Det är rent ut sagt pinsamt tråkigt, det som ska föreställa humorinslagen. Jag vet inte hur man lyckas varje år? Den tystnaden som råder under en del av humorinslagen...den skär i hjärtat på mig. Jag känner bara sympati.
Men en sak är det i alla fall - rörande. Alltid är det någon gammal hjälte, någon nyligen pensionerad idrottare eller någon som insjuknat och sedan kommit tillbaka som kommer och ska dela ut pris - och till följd av detta, en fin stående oavtion. Ibland blir det lite löjligt, det där med stående ovationer, man måste vara rädd om dem - men allt som oftast blir det fint och värdigt.
Dock kändes det lite ovärdigt när Arne Hegerfors kom dit, efter sin hjärtinfarkt, och nästan fick tigga till sig en stående ovation. "Hockeykillarna står upp", kluckade Hegerfors när han äntrade scenen, och då kände sig resten av Globen manade att även dem ställa sig upp. Det var inte snyggt, men rätt blev ändå rätt tillslut.
Men det finaste med hela Idrottsgalan är när bortgångna idrottshjältar och profiler hyllas i ett stämningsfullt inslag. Extra gripande blev det i år, med tanke på Stefan Livs ofattbara öde, och fortfarande när jag ser bilder på honom i sådana här sammanhang så kan jag inte förstå. Det är så tragiskt, så ogreppbart, så onödigt. Många var dem som satt med tårfyllda ögon i Globen när bilder på Stefan Liv vevades till tonerna av Fields of gold, och då vattnades även ögonen på mig. Det är lättare att acceptera att en gammal man som Plex gått bort, men Stefan Liv...det är så jävla sorgligt.
Det är inte särskilt spännande, Jerringpriset brukar oftast, som bäst, stå mellan två personer, och i kategorierna Årets bästa manliga och kvinnliga idrottare brukar det alltid vara en som är given vinnare.
Det är heller aldrig roligt. Inte sedan Robert Gustafsson slutade dyka upp som Tony Rickardsson. Det är rent ut sagt pinsamt tråkigt, det som ska föreställa humorinslagen. Jag vet inte hur man lyckas varje år? Den tystnaden som råder under en del av humorinslagen...den skär i hjärtat på mig. Jag känner bara sympati.
Men en sak är det i alla fall - rörande. Alltid är det någon gammal hjälte, någon nyligen pensionerad idrottare eller någon som insjuknat och sedan kommit tillbaka som kommer och ska dela ut pris - och till följd av detta, en fin stående oavtion. Ibland blir det lite löjligt, det där med stående ovationer, man måste vara rädd om dem - men allt som oftast blir det fint och värdigt.
Dock kändes det lite ovärdigt när Arne Hegerfors kom dit, efter sin hjärtinfarkt, och nästan fick tigga till sig en stående ovation. "Hockeykillarna står upp", kluckade Hegerfors när han äntrade scenen, och då kände sig resten av Globen manade att även dem ställa sig upp. Det var inte snyggt, men rätt blev ändå rätt tillslut.
Men det finaste med hela Idrottsgalan är när bortgångna idrottshjältar och profiler hyllas i ett stämningsfullt inslag. Extra gripande blev det i år, med tanke på Stefan Livs ofattbara öde, och fortfarande när jag ser bilder på honom i sådana här sammanhang så kan jag inte förstå. Det är så tragiskt, så ogreppbart, så onödigt. Många var dem som satt med tårfyllda ögon i Globen när bilder på Stefan Liv vevades till tonerna av Fields of gold, och då vattnades även ögonen på mig. Det är lättare att acceptera att en gammal man som Plex gått bort, men Stefan Liv...det är så jävla sorgligt.
Kommentarer
Trackback
