Jag ska nog lyckas

Idag spelade jag fotboll igen - på riktigt! Eller, på riktigt och på riktigt...det var frivillig träning och lite lattjo med tvåmålsspel i en timme. Men ändå, jag spelade igen.
      Och det gick bra! Eller, bra och bra...jag var ju kantigare än ett kassaskåp och flåset höll rullator-nivå. Men ändå, jag kunde springa och skjuta och passa och vända och stanna och allt utan att det kändes. Jag fick till och med in ett motlägg på Abed - och det gick bra! Eller, bra och bra...han vann ju motlägget, men jag fick inte ont i alla fall.
      Jag ska erkänna att jag inte alls var säker på knäts status. Det jag visste var att jag inte hade några märkbara känningar rent allmänt i vardagen, och jag visste att jag kunde fläska på rätt ordentligt på gymmet utan några känningar varken under eller efter passet. Så på det sättet kändes det bra.
      Men - det jag inte visste var hur det skulle kännas i spel med boll. Så det blev ett litet test, med andra ord. Och det var faktiskt så att jag bara väntade på att någonting skulle gå fel eller kännas konstigt, att det skulle vrida sig eller kännas dåligt vid vissa sekvenser. Men det gjorde det inte! Det höll, hela timmen. Sedan att jag inte gick 100 % i närkamperna är väl en annan femma, men det hade ju bara varit korkat att göra.
      Så nu är jag tillbaka! Eller, tillbaka och tillbaka...men det var ändå ett skönt kvitto på att jag är på rätt väg. Jag har en liten bit kvar, allra helst konditionsmässigt, men även styrke- och balansmässigt. Och det jag behöver träna allra mest på är nog att våga lita på knät igen. Den dagen jag inte tänker på vad knät gör, den dagen litar jag på det igen.
      Det till trots vill jag ändå säga att det känns för jävla gött!