En ny kärlek
Kvällens avsnitt av Stjärnorna på slottet var i en klass för sig. Roligt, intressant och gripande.
Jag har alltid tyckt om Johan Rehborg, ända sedan NileCity, och de senaste åren har jag börjat gilla honom mer och mer. Men efter kvällens program så har jag fallit pladask. Jag älskar honom.
Det är inte det att han är in i helvete rolig, vilket han är allt som oftast - utan det är för att jag insett att jag har så mycket gemensamt med honom.
I kvällens avsnitt berättade han om sin barndom, och det fick honom att börja gråta. Han berättade om hur harmonisk den var och om den trygghet han kände, en trygghet som han inte känt på många herrans år, och han berättade om hur hans barndom känns så avlägset, som ett annat liv. Det kunde lika gärna ha varit jag som sagt allt det där. Det kunde lika gärna ha varit mina tårar.
Johan Rehborg sa: "Jag är ju extremt blyg, jag tar inte för mig. Om ingen bjuder in mig, så att jag vet att det är okej, så gör jag ingenting" - och jag tänkte bara "herregud, jag är inte ensam".
Och sedan har vi det där med humorn, den där viljan att få andra människor att skratta. Ja, jag kan verkligen identifiera mig med Johan Rehborg på mer än ett sätt.
Jag kanske inte skrattar åt precis allting han gör - men nu har jag fått en liten inblick i människan Johan Rehborg, och den tycker jag väldigt mycket om.
Jag har alltid tyckt om Johan Rehborg, ända sedan NileCity, och de senaste åren har jag börjat gilla honom mer och mer. Men efter kvällens program så har jag fallit pladask. Jag älskar honom.
Det är inte det att han är in i helvete rolig, vilket han är allt som oftast - utan det är för att jag insett att jag har så mycket gemensamt med honom.
I kvällens avsnitt berättade han om sin barndom, och det fick honom att börja gråta. Han berättade om hur harmonisk den var och om den trygghet han kände, en trygghet som han inte känt på många herrans år, och han berättade om hur hans barndom känns så avlägset, som ett annat liv. Det kunde lika gärna ha varit jag som sagt allt det där. Det kunde lika gärna ha varit mina tårar.
Johan Rehborg sa: "Jag är ju extremt blyg, jag tar inte för mig. Om ingen bjuder in mig, så att jag vet att det är okej, så gör jag ingenting" - och jag tänkte bara "herregud, jag är inte ensam".
Och sedan har vi det där med humorn, den där viljan att få andra människor att skratta. Ja, jag kan verkligen identifiera mig med Johan Rehborg på mer än ett sätt.
Jag kanske inte skrattar åt precis allting han gör - men nu har jag fått en liten inblick i människan Johan Rehborg, och den tycker jag väldigt mycket om.
Kommentarer
Trackback
