Jag ska nog lyckas

Jag trodde att jag hade kommit över den värsta åldersnojan. Att fylla 25 var inte så farligt. Det var nästan skönt, en ganska perfekt ålder sådär. Men att fylla 26 är vidrigt!
     Jag kan liksom inte greppa det. Kan inte förstå. Det känns så overkligt, eller som någonting som borde hända om typ 10-15 år.
     Det kanske är det som är grejen, stora delar av mig är kvar, eller vill inte släppa, den där känslan som var för 10-15 år sedan. Jag borde inte vara 26. Inte nu. Inte än.
     Jag har ingen panik och jag känner mig inte gammal och saker och ting börjar falla på plats och så - men ändå. Det är siffran, åldern, 26 som liksom gnager på mitt innandöme. För mig är det, eller var det, en person som jag inte på någon punkt kan identifiera mig med. Jag förtjänar inte åldern 26, och åldern 26 förtjänar inte mig.
     Nåväl, nu är det som det är, och jag vet att detta inte är någonting unikt att känna som jag känner. De flesta gör det. Det är bara att deala med situationen och se till att hamna någorlunda i fas med livet, eller i fas med den åldern man befinner sig i, eller i fas med det man hade tänkt sig att vara i just nu.
     Barnen på jobbet var ändå härliga och väldigt generösa med sin kärlek. Eller så var det också bara för att de hoppades på att det skulle bli glass som det alltid brukar bli när någon fyller år. Fick också några fina, egengjorda, presenter, fast ett av barnen ville ha tillbaka det "för att det blev så fint".
     På hemmafronten blev det stillsamt och trevligt. Fick en smutskorg, en kaffekokare med kaffe och filter, en brödrost och lite IKEA-kapital. Väldigt bra.
     Annars har jag fått väldigt många fina hälsningar ifrån kors och tvärs, och sånt värmer alltid. Allra finast var ifrån Melissatjejen, men det är typiskt henne. Hon är sån. Väldigt fin.
     Jaja, men det är skönt att det är ett helt år kvar till nästa gång, om det nu nödvändigtvis måste vara så att man ska fylla varje år.