Jag ska nog lyckas

Min kära älskade underbara Lillebror fyllde 23 i torsdag - något jag glömde bort.

      Jag visste självklart att han fyller 28 juni - det gör han varje år - och jag visste självklart att han skulle fylla år under Peace & love. Men på nåt sätt hade jag ändå glömt bort det.

      På onsdagskvällen i öltältet blev jag så påmind om detta, och tänke "Shit! Jag har ingen present!".

      Första tanken var en tårta - men jag visste att han inte skulle uppskatta det. I dubbel bemärkelse. Dels över det faktum att det var en jävla tårta, och dels på grund av att han inte är så förtjust i tårtor.

      Men så kom jag på det! En tatuering till hans ära. Kruxet var bara om det skulle finnas någon tid. Det var tvunget att gå snabbt och enkelt - vilket jag inte hade några förhoppningar på. Men till min lycka så gjorde det ändå det.

       Dagen därpå, på hans födelsedag, gick jag och 80% till en tatueringsstudio, och jag behövde endast vänta 40 minuter.

       Resultatet blev Lillbubben 890628, eftersom att...ja, för att han är min llilla bubbe.

       Jag var spänd på hans reaktion, och den första vi mötte på vägen hem var just Lillebror. Det första han sa var: "Va fan har du gjort? Din jävla idiot!", varpå han senare muttrade "Hade det inte varit bättre att ge en tatuering till mig?". Det är min själviska bubbe det.

        Men lite senare tror jag han förstod vilken fin gest det var. En kärleksförklaring, helt enkelt. Jag hoppas det i alla fall.

        Nu är han med mig vart jag än går.