Jag ska nog lyckas

Idag var det vargdag igen. Vardag - efter fem underbara dagar i Borlänge och Peace & love. Jag ville aldrig att den resan skulle ta slut.

      Saker och ting kan alltid (eller oftast) bli bättre - men jag njöt av varje sekund. Den friheten man känner där uppe är svårslagen. Fint sällskap runtomkring sig, gott att dricka, musik och glädje. Ibland blir det inte bättre, och det vill inte säga lite.

     Så känner jag i alla fall.

     Vi bodde på Lugn camping deluxe - och det var mer deluxe än lugnt, Som vanliga campingen, fast lite renare och bekvämare. Vet inte om jag orkat att vara på den vanliga campingen, där vi huserat tidigare år. Känns dock skönt att det bara var promenadavstånd dit, när den andan föll på.

      Vi fick husvagnsplatsen något avsides, kanske, vilket var enda smolket - men jag tycker ändå att det funkade bra ändå. Mycket bra.

      Sällskapet var det bästa. Tordan bjöd på många härliga citat och situationer, Melissa-tjejen och Blondie var så bra som bara dem kan vara, Bruce gav järnet från första till sista sekund, Lillebror var Lillebror - och Sparvögat och Kräftan gick festival-life all in.

      Själv ballade jag inte ur en enda gång. Jag stack in några 3,5:or, "punkisar" som Sparvögat kallade dem, emellanåt och då lyckades jag hålla en bra känsla i kroppen utan att bli trött. Och dagen efter mådde jag alldeles förträffligt. Kanske var jag tråkig, vad vet jag, men jag är nöjd över att ha mått så bra utan att senare behövt må dåligt.

      Vädermässigt hade vi tur. Med det menar jag inget regn. Jo förresten, natten till lördagen, under Kent, men då blev det en mysig natt inne i vagnen istället. Fast det är klart, det hade inte gjort nåt om det varit lite soligare och varmare.

      Musikmässigt var det också okej. Lars Winnerbäck var grym. Det var första gången jag såg honom och han bjöd på en mycket snygg show med bra låtar. Kent hade också en snygg show, fast inte lika bra låtar. Jag älskade dock inledningen där de spelade till en backdrop som gjorde att det såg ut som att de lirade i en replokal. Otroligt coolt, och till den suveräna låten Klåparen. En av deras få riktigt bra låtar.

      Roxette var också bra. Varken mer eller mindre. Det var nostalgi, men aningen uddlöst.

      Uggla lät bra, men det var svårt att höra allt från öltältet.

      Bloc party var dock en mindre besvikelse. I och för sig såg vi inte så mycket, men det man såg var inte så jättebra.

      Eldkvarn var dock suveräna! Jag och Bruce stod där och diggade till varje låt, varpå Bruce fällde klassikern "Ett sommarregn, lagom full och Eldkvarn. Kan det bli bättre?".

      Thåström var däremot ingen höjdare. Trodde mycket på honom, men det blev för långsamt och dystert.

      Hardcore superstar var inte heller nåt jag kommer att minnas.

      Men allra bäst var The Soundtrack of our lives. Vilken jävla smäll! Faster than the speed of light var magisk, Bigtime var en atombomb och Instant repeater 99 var äntligen så bra som den egentligen är. Mycket bra avslutning på festivalen.

      Rihanna då? Ja, hon kom (45 minuter sen), hon sågs, hon förlorade. Det fick bli 10 minuter, inte mer. Inte till bekostnad på Soundtrack som spelade timmen efter.

      Ja kära nån. Tänk att man sett fram emot det så länge, tänk att det var så roligt - och tänk att det gick så fort. Det är alltid med ångest man åker hem från Peace & love, men i år var det nåt speciellt. Kanske för att man inte vet om det blir någon nästa gång? Tänk om det var sista året? Det skulle i så fall vara en stor sorg.