Nu är det mars
Den värsta tiden är nu. Med knät, alltså.
Okej, de första veckorna efter operationen var sanna mina ord ingen höjdare. Det gjorde ju inte ont så, men det var stelt och svullet och bökigt. Dock fanns det en känsla av definitivitet - det var liksom tok-kört och fanns inte en tillstymmelse till att kunna spela fotboll på väldigt länge. Det var skönt, på sitt sätt.
Nu är jag bättre, men långt ifrån bra. I och med att jag är med och tränar och kör nu så är jag så nära men ändå så långt borta.
Jag har börjat tejpa knät, utöver knäskyddet, och då har det känts stabilare. Så pass att jag kan vara med och köra. Däremot är jag inte så pass stark i knät än att jag vågar lita på det i de riktigt ordentliga närkamperna. Samtidigt känner jag mig kantigare än ett kassaskåp, långsammare än en 90-åring och dålig konditionsmässigt sett. Det gör att jag känner mig väldigt utanför laget, på ett sätt. Jag är inte med på riktigt, liksom.
Men, herregud, jag inser ju att det bara handlar om en sak för mig. Tålamod. Jag måste ha tålamod och vänta på min tid, igen. Den är inte nu. Kanske tar det två månader till, kanske tar det tre? Det är grymt, men jag måste ge det den tiden. Helvete vad roligt det kommer att bli därefter.
Men det blir väl så när man är med och kör igen - man vill att det liksom "ska vara bra igen". Allt känns ju som vanligt, förutom att man är 70% sämre än innan skadan. Man vill ju vara med på riktigt igen.
Näväl - tålamod, tålamod, tålamod. Belöningen väntar för den som krigar tålmodigt och förtjänstfullt.
