Derbyseger!
Jajamen! Blev seger med 2-1 över Köping FF - och b-lagets förlustfria svit håller i sig. Det känns väldigt positivt.
Vi inledde väldigt blekt och kom inte alls rätt i offensiven, och på en hörna kunde KFF krångla in ledningen efter passivitet ifrån våran sida. Vi fick inte bort bollen, helt enkelt.
Dock spelade vi upp oss och kunde kvittera genom Lingen innan halvtid, så det var med en bra känsla vi gick in i den andra halvleken. Väl där blev det spelmässigt ganska jämnt. Vi hade en del ganska bra lägen att göra mål på, vilket också KFF hade, fast kanske några färre, men det blev i alla fall vi som drog längsta strået efter att Abbe förvaltat en lång utspark ifrån Scherrdin i målet.
Alltid underbart att slå KFF, hur det än ser ut i matchen, och väldigt skönt att vi har fått in en sån vinnarinställning i laget. Den saknades förra året, men nu hoppas jag den kommit för att stanna.
För egen del gick det väl okej om man ser till den status jag befinner mig i. Men om man ser till den status jag vill vara i, och hade hoppats att vara i, så gick det dåligt. Jag är liksom för långt ifrån alldeles för ofta, och när det blir såna stora marginaler så hinner jag inte med. Det är frustrerande. Jag kommer aldrig in i situationerna som jag vill.
Sedan har jag märkt att jag avvaktar alldeles för mycket. Jag springer inte över som jag brukade innan skadan. Och det är inte för att jag är rädd - för det är jag verkligen inte. Inte ens omedvetet, tror jag. Kanske är det för att jag klokt nog avstår, med tanke på att jag är så sen in i de flesta situationerna. Går jag in fullt då så får jag ju bara rött kort direkt.
Men jag ska villigt erkänna att jag varit naiv och blåögd gällande denna korsbandskada. Jag tänkte liksom typ: "Okej, det tar sex månader, sedan är allting som förut igen". Det är det verkligen inte. Jag har nu insett att jag missat ett år av matchträning, och att det inte är någonting som man tar igen på några månader. Inte jag i alla fall, tydligen.
Jag har verkligen jobbat hårt på gymmet, flera gånger i veckan i snart 10 månader, men det jag saknar fortfarande är matchtempot. Kanske blir det som så att hela den här säsongen blir ett försök att komma tillbaka, eller också så släpper det succesivt och så kanske det blir en bra höst?
Jag hoppas verkligen på det sistnämnda.
Vi inledde väldigt blekt och kom inte alls rätt i offensiven, och på en hörna kunde KFF krångla in ledningen efter passivitet ifrån våran sida. Vi fick inte bort bollen, helt enkelt.
Dock spelade vi upp oss och kunde kvittera genom Lingen innan halvtid, så det var med en bra känsla vi gick in i den andra halvleken. Väl där blev det spelmässigt ganska jämnt. Vi hade en del ganska bra lägen att göra mål på, vilket också KFF hade, fast kanske några färre, men det blev i alla fall vi som drog längsta strået efter att Abbe förvaltat en lång utspark ifrån Scherrdin i målet.
Alltid underbart att slå KFF, hur det än ser ut i matchen, och väldigt skönt att vi har fått in en sån vinnarinställning i laget. Den saknades förra året, men nu hoppas jag den kommit för att stanna.
För egen del gick det väl okej om man ser till den status jag befinner mig i. Men om man ser till den status jag vill vara i, och hade hoppats att vara i, så gick det dåligt. Jag är liksom för långt ifrån alldeles för ofta, och när det blir såna stora marginaler så hinner jag inte med. Det är frustrerande. Jag kommer aldrig in i situationerna som jag vill.
Sedan har jag märkt att jag avvaktar alldeles för mycket. Jag springer inte över som jag brukade innan skadan. Och det är inte för att jag är rädd - för det är jag verkligen inte. Inte ens omedvetet, tror jag. Kanske är det för att jag klokt nog avstår, med tanke på att jag är så sen in i de flesta situationerna. Går jag in fullt då så får jag ju bara rött kort direkt.
Men jag ska villigt erkänna att jag varit naiv och blåögd gällande denna korsbandskada. Jag tänkte liksom typ: "Okej, det tar sex månader, sedan är allting som förut igen". Det är det verkligen inte. Jag har nu insett att jag missat ett år av matchträning, och att det inte är någonting som man tar igen på några månader. Inte jag i alla fall, tydligen.
Jag har verkligen jobbat hårt på gymmet, flera gånger i veckan i snart 10 månader, men det jag saknar fortfarande är matchtempot. Kanske blir det som så att hela den här säsongen blir ett försök att komma tillbaka, eller också så släpper det succesivt och så kanske det blir en bra höst?
Jag hoppas verkligen på det sistnämnda.
Kommentarer
Trackback
