The one that got away

Simrishamn, augustinatt, vi var eftersläntare till kvällens stora efterfest. För kvällen skulle ju aldrig ta slut.
     Stranden lockade mer än Chris de Burgh och Lady in red, ville ha dig för mig själv en stund.
     19 år och nyförälskade, juni och juli hade visat det bästa av dig. Och jag måste ha gjort någonting bra.
     En sanddyna och vågorna vilade för vår skull, månen visste vad den gjorde den här natten, för du har aldrig sett vackrare ut.
     Du sa: "Är jag din tjej nu?" "Ja." "Bra, för du är min kille nu." Sånt händer bara i filmen. Är det konstigt att jag svävade på molnen?
     Nu när jag tänker tillbaka kan jag knappt tro att det var sant, för det händer bara i filmen. Du är den mest romantiska filmen jag sett.
     En blick och jag förstod att du var nått jag aldrig upplevt förut, men då tänkte jag att det så skulle förbli. Du var inget jag skulle få uppleva.
     Ett dansgolv senare, ett podium, vi var lyckliga den kvällen, men när du la dina armar om min hals så visste jag inte var lycka var. För det var ingenting jag upplevt förut.
     Två läppar smakar likadant från tjej till tjej om det inte betyder nånting, men du smakade allting. Allting jag tycker om.
     Tequila gjorde det lättare när vi bara kännt varandra i en dag, sedan fick vi det där modet. Att drunkna i varandras munnar. Jag har aldrig varit mer levande.
      Och lyssnade man riktigt noga så kunde man nästan höra hur Realisten från axeln ropade: "Nu kan du bara förlora!". Och den visste vad den pratade om, för där på sanddynan kom du på bättre tankar. "Det är inget fel på dig. Nu glömmer vi det här."
       I've never seen so many men ask you if you wanted to dance, looking for a little romance. Och jag stod sist i kön. Klubben stängde tidigt den natten.
      Columbus trodde han upptäckte en ny väg till Indien, och jag upptäckte kärleken. Vi var båda förlorare. Men vi var i alla fall lyckliga en stund.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0