Jag ska nog lyckas

Klockan 10.00, ensam med två vikarier. Nästan full barngrupp - under hela dagen. Det är då jag träder fram. Superman.

        Jag går in som i ett ecstasy-mode. Blir commander in chief. Ögonen spärras upp, trötthet finns inte. Jag blir speedad, men ändå på ett lugnt sätt. Jag får åtta armar, är med överallt. Jag blir ett kontrollfreak, för jag vill att verksamheten ska fungera precis som vanligt. Eller så nära vanligt som möjligt.

        Ingen mat, ingen lunchrast. Bara kör. Dukar fram, vilar med barnen, tar hand om disken. Hjärnan går på högvarv, måste vara beredd på allt, men ändå lugn.

        Nu låter det som att jag gjorde allting själv - så var det givetvis inte. Jag hade två duktiga vikarier som hjälpte mig jättemycket. Men hela ansvaret läggs ändå på ens axlar, att verksamheten ska fungera som vanligt.

        Läg där till att jag hade stängningen, och att jag dessutom kom iväg först en halvtimme efter att vi stängt, då det var en massa "efterplock" att ta hand om - då må ni tro att jag var färdig när jag kom hem? Icke. Pigg som en friskus var jag, och är än. Jag är rädd för hur det kommer att kännas imorgon.

        Alltså, om jag fick välja skulle jag inte vilja ha det så - men på nåt sjukt vänster så gillar jag det ändå. Lite grand. Gillar att styra upp hela skiten, och sen se resultatet. Älskar känslan av att "ro hem det". Älskar känslan av att säga hej då till glada föräldrar som inte märker någon skillnad. Inte märker att jag slitit som ett djur för att det ska vara just så - ingen skillnad.