Jag ska nog lyckas

Det är över nu. Fotbollen. Den tog slut igår, och nu väntar lite vila innan tåget börjar rulla igen.

      Ölme var sista laget ut att mötas denna säsong - och det slutade, precis som i seriepremiären, med seger till oss. 6-2. Inget snack.

      Ölme hade chansen att knipa en kvalplats till division två vid seger, medan vi kunde ha knipit tredjeplatsen i tabellen vid seger. Det blev istället så att vi slutade fyra i tabellen, eftersom att alla resultaten inte gick våran väg, medan Ölme halkade ner till femte plats.

       Det hade man kanske inte trott i våras, när vi låg näst sist i tabellen. Spelmässigt kände jag att vi var bland de bättre lagen i serien, men vi hade inte marginalerna med oss, fick inte igång målskyttet, och jag trodde verkligen inte att vi skulle hamna topp-5, även om jag var säker på att vi skulle lämna bottenträsket.

       Jag trodde att det skulle bli en kamp kring kvalstrecket för att hålla sig kvar, men det blev ju aldrig riktigt så. Vi bara vann och vann på hösten. Vi liksom seglade förbi kvalstrecket, vilket var jävligt skönt. Att kriga för att hålla sig kvar är på många sätt betydligt tuffare och jobbigare än att kriga för att avancera i seriesystemet.

       Ja, vilken jävla höst vi har gjort. Rent formmässigt är det nog bara seriesegrarna Nordvärmland som kunnat matcha oss.

       Och vi kom före Köping i tabellen, vilket är bland det skönaste av allt. Och dessutom spöade vi dem två gånger om! Allt är i sin ordning, med andra ord.

       Så fick jag äntligen lite speltid igår. Förvisso bara tio minuter, men det är bättre än ingenting, och det räckte nog, med tanke på att jag varit krasslig sedan i onsdags. Hade nog inte orkat så mycket mer.

       Men det gick bra. Det första som hände när jag kom in var att jag fick bollen ute på högerkanten utanför Ölmes straffområde, och med ett inlägg hittade jag inte till Putte som kunde nicka in 5-2. Kändes det bra? Ja det gjorde det. Det kändes för jävla obeskrivligt bra.

       Hade sedan ett till inlägg till Putte som nästan resulterade i mål, men där gick nicken utanför.

       Men det bästa var när en Ölme-spelare skulle utmana mig. Han försökte gå förbi, men jag följde efter och "råkade" trampa honom lite på hälsenan, varpå bollen gick ut till vårat inkast. Killen blev då så förbannad att han sparkade sönder en reklamskylt, och då kände bara "Aaah...jag är äntligen hemma igen".

       Nu väntar en höst där jag ska bygga upp mitt opererade knä ordentligt. Nu har jag haft en säsong där jag fått testa, och nu vet jag att det håller. Jag behöver lite mer muskler kring insidan av låret, där man skar bort en sena för att göra ett nytt korsband av, annars är det som det ska. Till nästa säsong ska jag inte behöva nåt knäskydd eller tejpning - till nästa säsong ska jag vara med och konkurrera igen på riktigt. Jag längtar redan.

 

Blev lite lagfest hemma hos Adam igår kväll, men långtifrån en lagfest i ordets rätta bemärkelse. Blev rätt lugnt, hemgång för mig redan runt klockan tolv, vilket var rätt skönt eftersom jag inte kände mig helt hundra kry.

       Har varit risig sedan i onsdag, då jag var hemma från jobbet, men jobbade ändå i torsdags och fredags, plus att jag tränade i torsdags, vilket kanske inte var så jävla smart - men jag ville verkligen vara med på matchen igår, så med facit i hand var det värt att må dåligt nån dag extra. Och nu känns det bättre,

 

Fast riktigt slut är inte fobollen än. Träning imorgon och på torsdag också.