Jag ska nog lyckas

Det blev ju lite avslaget igår. Trots att vi fixade nytt kontrakt och allt så uteblev glädjestormen. Inget skrålande i duschen eller hängades i takkronorna på stans stadshotell och så. Mer än knuten näve och ett konstaterande - vi gjorde det! Det var bara Primalskrik-mannen som vrålade - men det gör han ju efter varje vunnen match på träningarna också.

      Men - så har vi ju också, i princip, varit klara för division 3 nästa säsong i dryga två veckor. Det enda vi behövde var en ynka poäng på tre omgångar, eller att FBK Karlstad skulle tappa poäng i nån av omgångarna - och när båda de sakerna inträffade igår, vi vann och Karlstad fick bara en poäng, så blev det mest att man bara pustade ut. Det hade ju varit skillnad om det varit en avgörande match eller så, då hade det nog blivit fest så det heter duga.

      Så det blev en lugn lördagkväll, vilket kändes sådär just där och just då. Inför helgerna så känner man oftast att "åh vad skönt det ska bli med en lugn helg nu" - men när man väl befinner sig i det där lugnet så blir man oftast väldigt rastlös och uttråkad. I alla fall jag. I alla fall igår kväll.

      Men idag känns det skönt att det blev så. Skönt att få sova ut, utan substanser i kroppen, och skönt att orka från den stunden man vaknar. Det blev därför en produktiv söndag med städning och diskning och grejning med allt sånt man inte orkar eller skjuter upp på under veckorna.

      Och nu känns det bara ljuvligt att sitta med en kopp kaffe och lyssna på när Sigge Eklund börjar gråta i Alex & Sigges podcast.