Jag ska nog lyckas

Om jag hade vetat vad saknad innebär, hur mycket jag älskar dig, så hade jag vänt mig om en extra gång innan jag åkte. Om jag hade sett allt det här framför mig innan, så hade jag aldrig åkt. 

         Jag kom hit 20 februari 2033. Uppdraget sträckte sig över sex månader. Jag tvekade aldrig. Det här var min chans, det jag kämpat för så länge.

         Du sitter här bredvid mig, hela tiden. Du frågar: "Stör det dig att det här inte är på riktigt?", och jag svarar: "Jag vet inte." Jag minns dig så tydligt, men jag har glömt bort hur du känns. Jag ser hela världen, 346 mil härifrån. Så nära, men ändå så långt bort.

         Sex månader. Jag var en enmansbesättning, den första på 20 år som skulle tillbaka till ISS som varit obemannad i två decennier. Även fast det skulle bli första gången i rymden för mig så var det mer eller mindre ett rutinuppdrag - ett uppdrag och en resa jag genomfört hundratals gånger genom simulatorer och rekonstruerade kapslar på Jorden. Jag var mer än förberedd och fullt inställd på att klara uppgiften. Men det här hade jag inte kunnat föreställa mig.

         Det är nu fyra år sedan kontakten med markkontrollen bröts. Jag ligger i omloppsbana runt Jorden. Det tar 92 minuter att färdas ett varv runt, och jag har sett hela världen fler gånger än någon människa kan drömma om. En dag ensam här uppe känns som ett helt år. Jag undrar hur gammal jag har blivit egentligen? Det sista jag hörde ifrån Houston var: "Förlåt. Gud vare med dig."

Hopp är det finaste ordet jag vet. Hopp är att tro på någonting som är så mycket mer och större än vi någonsin kan förstå. Du kanske aldrig kommer att höra det här meddelandet, Melissa - men jag måste ändå tro. Jag vet inte vad som hänt nere på Jorden, jag vet inte omständigheterna kring varför jag blivit övergiven - men jag vill ändå fortsätta hoppas.

         Min fars ord var det som tog mig hit från första början, och det som fått mig att nu kämpa vidare. "Ge aldrig upp, sluta aldrig att försöka. Acceptera aldrig någonting genom att tänka att 'det är vad det är' - sträva efter någonting bättre."

          Jag pratar med mig själv hela tiden. Vi är sociala varelser och vi behöver interagera med varandra. Förbindelser, förhållanden, gemenskap – det är det finaste och kanske det viktigaste vi har här i världen. Om man inte pratar med någon, om man inte interagerar med någon, så blir känslan för verkligheten... ganska skev. När den sociala kontakten bryts så blir man stående ensam i mörkret och tänker: "Åt vilket håll ska jag gå åt nu?"

Jag letade länge efter den stora nya upptäckten i livet, det var delvis det som drev mig hit. Men det var längesen. Jag har slutat leta. Jag hoppas helt enkelt att vi har en historia som är värd att minnas. Fyra år, 346 mil ifrån Jorden, och dofter kommer starkare till mig för varje dag. Häggen bakom trädgården, saltvattnet vid vår första kyss, ditt hår på kudden bredvid mig. Man måste komma ihåg de bra sakerna, och värdesätta minnena.

           Man kan planera livet, men det behöver inte betyda att det kommer att hända. Man kan planera och planera och planera, men det betyder ingenting, för ingenting är garanterat eller försäkrat i den här världen.

          Så vad är det allra viktigaste?

          Alla vill bli älskade, och alla kan känna det. Kärleken. Utan kärlek finns det inte längre förutsättning för liv. Med ens föräldrar så blir det naturligt, för du växer upp och in i det, men när du upplever det med någon annan, utanför det där skalet, så är det... förbluffande vackert. Jag är för evigt lycklig och tacksam över att jag fann dig, Melissa.

          Det är den 17 juli 2037. För vilken gång i ordningen som jag flyter med på resan runt Jorden har jag sedan länge slutat räkna. Det var även länge sedan jag övergav mitt uppdrag här på stationen, och min dagliga rutin har bestått av att tänja på de hjälpmedel jag har för att hålla mig vid liv. Men det går inte längre att lita på det tekniska systemet här. Syret försvinner sakta men definitivt, och jag kan inte styra någonting – jag är bara med på resan.

          Det har tagit mig många varv i tyngdlöshet och mörker, utan närhet och mänsklig kontakt, för att komma till insikten om vad jag värdesätter allra mest och vad som betyder någonting i livet. Jag vet inte vad som hänt, men det ser fridfullt och vackert ut. Som att det blomstrar. Jag sitter här upp och ser ner på Jorden, ser ner på allt liv. Här uppe är döden, men jag är inte död. Jag lever.

          Kom och hämta mig.