Jag ska nog lyckas

– Sakta våra steg, det går för fort. Alldeles för fort. Sakta våra steg, det går för fort, alla kommer fram någon gång, det vet du. Och jag lovar.

       Hon har så klart rätt. Det har hon jämt. Hon är en maratonlöpare, medan jag föredrar 100 meter. Därför kommer hon överleva oss. Jag tar hellre genvägar, såväl genom vardagen som på vägen mot kända och okända mål, och jag ser hellre framåt än runtom. "Du glömmer att leva, du har så bråttom att dö" brukar hon säga - och det hugger hårt. Det saktar stegen jag tar, om än bara för stunden.

       Men just den här gången är det dock tvunget att gå mer undan. Tåget mot Oslo väntar ej på åskådare av allt det vackra runtom, och det försökte jag berätta för Magdalena, men den frekvensen hos henne var oftast svårast att nå. Hon är som hon är, och jag älskar henne för det - men jag skulle älska henne ännu mer om hon emellanåt kunde rappa på. Som nu.

       Helgen hade gått fort. Det fanns mycket att uppleva av Bergen, denna oväntat vackra stad på Norges västkust. Magdalena hade tjatat länge om detta resmål, och jag måste medge att hennes gnatande var befogat. Bergen var som en plats som exploderat fram ur bergen, nästan som en sagovärld, och dess närhet mot Atlanten gjorde det bara än vackrare med stadens alla små och stora hamnar.

       Magdalena var uppfylld av stor lycka där hon och jag strosade runt längs gatorna och torgen. "Detta är ett ställe där man bara är", hade hon sagt sådär drömskt som bara hon kunde uttrycka det, och hennes lycka gjorde att även jag kände välbehag och rofylldhet. Det blev en lyckad helg, men den hade som sagt gått fort - utan att jag hade något med det att göra. Det kändes bra.

– Älskade du, sakta våra steg, det går för fort.

– Men för helvete Magda, tåget går om en kvart och perrongen är fortfarande långt borta!

Stressen tar över.

– Alla kommer fram någon gång...

– Jag vet, jag vet, jag har så bråttom att dö och bla bla bla. Rappa på nu!

 

Magdalena ler välmenande ombord. Hon hade så klart rätt, självklart stod det och väntade på oss. Nattåget hem. Först mot Oslo, där Saaben står parkerad, och sedan en hel dags resa på vägen mot Norrland. Snön lyser vackert mot den mörka natten.

– Jag tänkte resa bort ett tag, säger Magdalena.

– Vart ska du? frågar jag, och ler, för jag kan svaret.

– Drömmarnas land, säger hon och sluter ögonen.

        Snart sover hela vagnen. Det låter som det. Alldeles lugnt. Rofyllt. Rälsljud dundrar utanför, men ändå - vagnen är fylld av lugn. Damen bakom sover sött, ser ut att drömma vackert. Kanske på väg mot Oslo för att träffa hennes älskade barnbarn? Men jag är klarvaken. Tåget tar oss genom ett snölandskap. Skog, träd, berg och djupa dalar. Det var länge sedan jag såg så mycket, och så äkta, snö. Det känns som att jag färdas längs den ryska järnvägen. Varför vet jag ej, men det osar Ryssland. Hur som helst är det en underbar känsla.

        Jag reser raskt. Känslan av att jag flyr från något greppar tag. På väg bort från någonstans, på väg mot någonstans. Trots att nattens mörker gör huvudet klart så känner jag en bortkommenhet. Rädsla. Varför flyr jag? Mot vad? Varför är jag ensam? Kanske måste jag bara vara ensam en stund. Samla mod. Andas. Våga vara älskad. Jag vet om det, men jag kanske försöker förstå det. Hur mycket lycka hon skänker.

        Ryssland är förbluffande vackert om natten. Som ett orört öken av snö. Den första foten har ännu ej gått här. Bara fjällrävar och snöbjörnar. Utanför passerar nedlagda gruvsamhällen. Spökstäder. Ensamma tågperronger. Som västern, som nu snölagts av ett lugn. Guldruschen är sedan länge över. Kvar är bara förfallna byggnader som skvallrar om den blomstrande värld som en gång var. Just här och nu är världen utanför det renaste och skönaste jag sett. Om du ändå vore här nu.

        Det smäller hårt och tåget färgas svart. Så lugnt, så tyst, så kallt. Men jag fryser ej. Försöker röra armar och ben, men förgäves. Försöker ropa, men vem kan höra något över den orörda ökenmarken av snö? Kan bara gråta, för vad nu det är värt? Varför hade jag så bråttom? Är straffet en omätbar lång chans att fundera på det?

        Ljus uppenbarar på håll. Växer och omfamnar. Det skänker trygghet. Jag är varm på nytt. Magdalena, framför, försöker nå henne, men förgäves. Hon ler välmenande.

– Kommer jag att dö nu? frågar jag.

– Ja, en del av det som är du kommer att dö, säger hon.

– Varför?

– Det är du som har bestämt det. Det är vad du önskar.

– Förlåt. Förlåt för att jag lämnar nu, jag önskade så mycket mer för oss.

Magdalena ler ömt.

– Du och jag har många år kvar. Sakta våra steg, du och jag har många år kvar.

Hon gör en rörelse framåt, och ett ljussken spräcker det svarta mörkret.

 

– Hur är det, vännen?

         Magdalenas röst smeker hörselgångarna. Hennes hand greppar tag. Natten är borta. Ryssland är Norge.

– Du är ju alldeles blek och genomblöt.

– Ja... jag...

         Jag känner själv hur tröjan är alldeles genomsur.

- ... jag strandade med tåget. Pulsade genom snön.

         Jag skrattar, ansträngt, medan jag försöker landa. Det är tyst, länge, men vagnen börjar vakna. Efter en stund bryter Magdalena tystnaden.

– Drömmarnas land kan vara svårrest.

– Mmm... ja.

         Jag svarar med en ny, kortare, tystnad. Tankarna sjunker. Landar.

– Är det långt kvar? frågar jag efter en stund.

– Ja... nej... kanske. Börjar det krypa? Är du rastlös?

         Den här gången är det jag som ler. Välmenande.

– Nej. Vad är det du brukar säga... alla kommer fram någon gång.