Jag ska nog lyckas

Att gå på IKEA första gången efter att man flyttat hemifrån är väldigt roligt. Man känner sig alldeles upprymd inför alla saker som finns att fylla sitt nya hem med - man ska få bestämma helt själv hur man vill ha det. Alla avdelningar är spännande, till och med textil och köksgrejer, och när man sedan kommer till kassan med en, kanske två, övergödda vagnar med grejer så blir man nästan stolt och tacksam över att det kostar så inihelvete mycket pengar.

       Till och med äventyret med att skruva ihop allting är roligt, för man längtar så efter det färdiga resultatet.

       Andra gången på IKEA, drygt ett år senare, är inte alls lika rolig. För det första har man nästan allt, och för det andra är man inte alls lika sugen på att tillbringa en kväll med att pilla med en massa jävla små skruvar och mojänger som inte alls passar där dom ska passa enligt ritningen.

       Man skummar snabbt igenom de oväsentliga avdelningarna, vissa är så ångestframkallande att man måste lägga i fyrans växel på kundvagnen, och en skillnad från första besöket är att man nu använder genvängarna mellan avdelningarna för att snabbt komma fram till den avdelning man är ute efter. Men det är inte enkelt. Man mumlar "ska det vara så jääävla svårt att hitta en förbannade liten sak..." och kanske, kanske börjar man svettas en aning.

      Väl framme vid rätt avdelning, i mitt fall skrivborden, så börjar man leta. Inte efter bästa eller snyggaste alternativ, utan det enklaste. Jag studerar skruvar och ben och annat krams och ser framför mig jobbet. Avväger noga vilket som kommer att ge mig mest huvudbry, och efter noga funderande slår jag till - och sedan snabbt som en avlöning till ta-det-själv-hyllorna.

      Men jag tycker att jag kom lindrigt undan. Både prismässigt, designmässigt och installationsmässigt. Jag skruvade ihop de små gynnarna som om jag inte gjort något annat i livet, och häpnades över min praktiska talang denna kväll.

       Nu får det dröja minst ett år till nästa besök.