Jag ska nog lyckas

Så har ännu ett år gått ifrån oss för att aldrig komma åter. Däri ligger ångesten med nyår och allt det där. En fet jävla symbol för att tiden verkligen går, precis som ens födelsedag. Jag hatar det.

     Men 2012 var väl bra. Helt okej. Inget märkvärdigt, men man har väl haft sämre år. Sannerligen.

     Året inleddes på ett omvälvande sätt, då jag i februari satte nyckeln till min nyrenoverade lägenhet på Drottninggatan och flyttade hemifrån. Det blev tack och lov inte den stora förändring jag fasat över, mycket tack vare att jag hänger mycket nere vid Ladugårdsvägen fortfarande, men även rent allmänt. Det har bara varit positivt.

     Jag älskar verkligen min lägenhet, men jag hade önskat att jag orkat ta tag i den lite mer. Nu är det ingenting större som saknas, men det är lite småplock. Kanske var det så att orken tog slut efter alla möbler och tavlor och skit, men jag hoppas att med det nya året så kommer nya krafter.

     Våren var härlig, vill jag minnas. Så där härlig som den ska vara. Visst började den väldigt tidigt, för att sedan få en regndipp och tillslut återvända? Jag tror det, jag vill minnas det så.

     Snön försvann rätt tidigt, tror jag, i februari, och i samband med det flyttade jag min arbetsplats från Torpa förskola, som lades ner, till en nystartad avdelning på Västergårdarna. Det var första gången jag var med om att öppna upp en ny avdelning, och det kändes i kroppen. Det tog väl en termin innan alla bitarna föll på plats, men det blev bra tillslut.

      Så kom sommaren. Fin till en början, juni var bra - men lagom till semestern i juli så försvann sommaren för att knappt återvända. Inga längre stunder i alla fall.

      Men det hanns med mycket. Först Peace & love som var trevligt och roligt som vanligt. Det kändes lite äldre och vuxnare i år, antaligen för att vi var tvungna att bo på den lite lugnare deluxe-campingen, men rent överlag så var stämningen aningen mer dämpad. Det var delvis skönt, men delvis lite tråkigt. Och jag kan inte bestämma mig för vilket jag lutar åt. Det ultimata vore väl halvlugnt och asroligt, men jag vet inte.

      Därefter for jag till Norrland med Storebror Thomas och Brorson Erik för en tripp längs inlandet, som sedan landade i Berghamn de avslutande dagarna. Mycket fint att se, jag älskar att lesa uppåt i landet, men dessvärre hade vi pissväder i princip hela veckan.

      Vi lyckades även klämma in en kortare sväng till Halmstad med Vampyren. Blev några intensiva, men väldigt roliga dagar, och vädret var faktiskt på våran sida, vilket är en förutsättning för en bra vistelse när man är i Halmstad.

      Semestern var väl inte slut där, men däremot drog fotbollen igång igen efter sommaruppehållet, vilket gjorde sitt till att man fick stanna på hemmaplan.

      Jag hade hoppats att denna säsong skulle bli bra mycket roligare än 2011, som jag missade på grund av korsbandsoperationen, och mitt naiva jag trodde ju att jag skulle vara helt återställd när vi drog igång igen i januari. Men oj vad fel jag hade! Hela vårsäsongen gick åt att komma tillbaka till det spelmässiga och tempot. Först efter sommaren kände jag att det började gå någorlunda framåt igen, om än väldigt långsamt.

      Jag spelade ju b-lagsmatcher under hela året, men det är ju i a-laget man vill spela, och det var jag inte i närheten av under vårsäsongen. Men sen på höstsäsongen fick jag börja vara med på bänken igen, och slutligen i sista matchen för året var jag redo för ett längre inhopp på 20-25 minuter. Vilken känsla!

      Visst var det tråkigt att, på ett sätt, missa ännu en säsong av a-lagsspel - men samtidigt var det roligt eftersom det gick så bra för laget från slutet av vårsäsongen fram till serieavslutningen. Vi klättrade från botten till en slutlig fjärdeplats i tabellen, bara några poäng ifrån kvalplatsen. Därför känns det positivt inför nästa säsong, och förhoppningsvis kan jag då vara med och bidra mycket mer än jag gjort de senaste säsongerna. Knät är inte hundraprocentigt än, och det kanske det aldrig blir igen, men det känns bra mycket bättre, och efter en riktig försäsong, såväl på planen som på gymmet så hoppas jag kunna vara tillbaka på allvar i år.

       Men vi får inte glömma hösten och vintern. Eller hösten kan vi glömma, vädermässigt, för den var också bedrövlig, likt sommaren. Bara regn och helvete. Men jag fick vara på kvar på Västergårdarna ännu en termin, och det var ömsom slitsamt ömsom roligt - som det är på de flesta jobb, antar jag.

       Vintern kom med besked, nån gång i slutet på november eller början av december. En satans massa snö trillade ner, och sedan har den legat kvar fram till de här senaste dagarna. Nu, efter plusgrader och regn, så är det däremot inte mycket vitt kvar, och det är faktiskt rätt skönt.

       Det har blivit mycket partajande med Ernst Pops, Lillebror och Kocken under hösten och vintern, vilket har varit otroligt skoj de flesta av gångerna. Like the good old days. Ett nytt litet gäng har uppstått, kan man säga - även fast Riddarna hägrar där runt hörnet i skymundan, med lite utspritt gästspel här och där av Påven, Vampyren, Mr.Tequila och Studenten.

       Ett tag var vi dock en trio, då Lillebror försvann till Kina med jobbet. Men glädjande nog kom han tillbaka och förgyllde min tillvaro åter igen.

       Vad 2013 har att erbjuda mig kan man endast sia om. Jag hoppas ju på The big 3 - karriär, kärlek och glädje - men det ligger väl lite i en själv också, att göra en kraftansträngning. Får se om jag orkar. Det kommer ju alltid ett nytt år och nya löften om en bättre vardag.

       Förhoppningsvis.